Kylan har nu avklingat litegrann så nu är det uthärdligt att sitta och skriva på datorn igen. Sadelkammarelementet fungerar hyffsat bra och den värsta lukten har försvunnit. Tiilochmed hundarna tycker att det är okej att vistas på övervåningen igen, så nu har jag fått tillbaks mina fotvärmare i sängen.
Ida är ju annars en väldigt köldtålig hund så när hon ger upp och tycker att det är för kallt så är det riktigt kallt. Hon kan utan problem tillbringa flera timmar ute i snön utan att frysa. Idag var det en höjdardag enligt henne för hon fick följa med mig och Fia ut på tur i snön på fältet. Vi har så pass mycket snö att den räcker upp till magen på Ida där den är som djupast, så det blev många skutt och glada djupdykningar i snödrivorna.
Bina har det däremot lite kämpigare med snön och har en tendens att få fler epilepsianfall när hon leker i snö än annars. Hon började faktiskt dagen med ett anfall och då blir hon lite hängig och smådeppad i flera timmar efteråt. Hennes anfall är ganska korta och inte så farliga men antagligen väldigt obehagliga för henne då hon inte förstår vad som händer. Det värsta som kan hända under anfallen är att hon slår sig när hon faller ihop och krampar. Stackars Bina är en riktigt härdad gammal hund som har ganska många småfel. Dels har hon sin epilepsi och ett hjärtfel och så har hon dessutom på sista tiden fått godartade hudtumörer som vi har fått operera bort. Som jag har skrivit om tidigare i somras så fick hon en allvarlig errlichiainfektion i år som kunde ha fått en tråkig utgång men som hon klarade med lite tur och massor av medicin. Förutom alla dessa små sjukdomar så blev hon huggormsbiten för två år sedan och fick då äta kortison i ett par veckor. Den lilla stackaren såg ut som en fotboll i ansiktet de första dagarna och dessutom så gjorde kortisonet så att hon tappade kontrollen över blåsan och kissade på sig i flera veckor. Detta var mycket traumatiskt för henne då hon är en fin flicka som tyckte att det hela var mycket pinsamt. Efter huggormsincidenten var hon tvungen att ta det lugnt ett par månader och då gick hon upp i vikt och den vikten har hon inte lyckats träna bort ännu. Som grädde på moset så införskaffades en viss Ida den sommaren också...
Trots alla sina små fel så verkar Bina vara en överlevare som säkert kommer att leva längre än man kunde tro från början. Jag hoppas verkligen att hon klarar sig länge så att Ida kan få assistans när hon får valpar. Ida är bra på många sätt men som uppfostrare av kommande hundar så har jag långt större förtroende för Bina. Planen är att Ida ska paras nästa gång hon löper, förhoppningsvis i februari, och om det blir något så ska jag spara en tikvalp. Denna vill jag att Bina ska få ha ett finger med i upfostran av då hon trots allt gjort ett bra jobb med Ida. Ida har ju ett litet huligandrag som man inte vill att hon ska lära ut och som jag precis har börjat få bukt med, mycket tack vare Binas lugna inflytande.
Det ska bli mycket intressant att se hur Ida blir som mamma, är det något man har lärt sig under åren som uppfödare så är det att man aldrig kan gissa hur djuren kommer att bete sig när de får ungar. Förhoppningsvis blir det fina och urgulliga små boxerpluttar med vita små svanstippar som ploppar ut, sötare saker än boxervalpar är det svårt att hitta. Tillochmed Ida var en gullepluttesnutt när hon var liten...
Men så växte hon...
Och växte så att hon blev lika stor som Bina...
Nu är hon faktiskt lite större än sin mentor, men det är ändå Bina som är boss...
Det är två fina hundar jag har som jag är mycket nöjd med!
Tack och godnatt!