Nu har Alfred och Arnold flyttat hemifrån till nya trevliga hem. De kommer att få det mycket bra och det kändes bara bra att vinka av dem. Det blir ju lite lugnare att bara ha en liten Astrid att hålla reda på även om hon är en riktig handfull. Jag har den senaste veckan konstaterat att hon nog får bli ett av de få djur som hålls försäkrat här på gården, jag har ju inte försäkrat mina djur eftersom det blir alldeles för dyrt i jämförelse med hur mycket man kan få ut. Nu har det visat sig att hon är en liten olycksfågel som inte har vett att hålla sig ifrån farliga platser.
Första incidenten hände för ett tag sedan då hon ramlade ner för trappen för att hon fick för bråttom och smet innan jag hann fånga henne. Det var väl inte så farligt eftersom trappen visserligen är ganska brant men den tar ju slut och dessutom så är valpar ganska mjuka. jag ramlade själv ner för den trappen som barn och överlevde alla gånger. En annan liten incident inträffade när hon var ute och fick syn på en så vansinnigt intressant knut som hängde på ett snöre så att hon bara var tvungen att gå och dra i den. Problemet med detta var bara att snöret var en eltråd med el i så det var inte den bästa idé hon haft. Med att tjut så släpptes snöret snabbt och Astrid försvann in under transporten. Där kurade hon en stund innan matten kunde locka fram henne med lite frolic.
Dessa två små incidenter kan man ju tycka räcker gott och väl för en sådan liten knodd, men de var bara småpotatis. Igår när Arnold hade åkt så skulle jag gå och släppa ut de kvarvarande djuren för lite rastning. Jag hittar då Astrid på gräsmattan utanför huset och kliar mig lite i huvudet eftersom jag hade lämnat henne på övervåningen inlåst med mamma Ida och brorsan Alfred. När jag vänder blicken upp mot balkongen får jag till min stora förskräckelse syn på Alfred som glad i hågen står på kanten av balkongen och balanserar. Dörren är öppen och Ida står där och kikar ut på sin ena valp som balanserar med livet som insats och sin andra valp som uppenbarligen har ramlat ner 3½ meter och landat på gräsmattan. Lite panikslagen försöker jag fundera ut om jag ska stå kvar och fånga Alfred eller om jag ska försöka springa upp och locka in honom. Som tur är så börjar han självmant gå åt rätt håll så jag rusar upp och lockar in honom i säkerhet. Nu var bara frågan hur det var med lilla Astrid som borde vara minst döende efter ett sådant fall. Hon gick visserligen runt på gräsmattan så hon hade iallafall inte brutit alla ben i kroppen men det finns ju massor av tänkbara skador på den lilla kroppen. Astrid fick tåla en noggrann genomgång och konstigt nog så verkade hela hunden vara hel, slemhinnorna såg normala ut och inga brutna ben. Hon var dock väldigt skakig och antagligen chockad så hon fick komma in i sängen för att vila. Efter en del övervägande fram och tillbaka så kom jag fram till att vi iallafall inte behövde åka akut till veterinären eftersom hon inte uppvisade några allvarliga symptom. Kvällen ägnades sedan åt noggrann övervakning för att upptäcka om hon fick några symptom på att vara döende eller allmänt sjuk. De enda problem hon hade var att hon var väldigt låg och helst bara ville sitta uppkrupen i mitt knä. Hon har sedan fått tillbringa natten i min säng vilket hon tyckte var mycket mysigt (mysigast tyckte dock Alfred att det var). Efter att ha tillbringat natten i ostbågsform och ha vaknat varje gång valparna har fnyst eller haft konstiga ljud för sig (de är ju boxrar så konstiga ljud ingår i all form av sömn) är jag idag ganska så mör. Astrid är idag lite stel och öm om man klämmer på henne, men annars är allt som vanligt, förutom att hon nu är själv i höbalen...
Tack för idag!