Min dator har nu börjat tacka för sig och är förfärligt trött och seg. Det har inte gått att gå ut på nätet på flera dagar och den tänker och tänker varje gång man startar ett program. Jag har gjort ett par små försök att pigga upp den men det verkar som om den snart behöver pensioneras för gott. Jag har trivts väldigt bra med just denna dator då den har extra stor skärm, men den börjar bli gammal och inte nog med att den är trött den har lite problem med vissa tangenter också. Jag är ju inte jättesnabb när det gäller att skriva utan använder fortarande bara två eller tre fingrar men även i min takt så missar den ibland vissa bokstäver. Just nu så måste man trycka extra på bokstaven r samt på punkttangenten, annars hoppar den över dessa.
I början på veckan var vi på Salsta och lämnade av Lucy som ska få en liten välförtjänt semester och hämtade upp Gullan och Rosie istället som nu ska sättas i hårdträning inför sommarens ridklasser. Dessa två små sötnosar är väldigt fina och dessutom otroligt snälla så även om barnen deppade lite över att Lucy skulle åka så tror jag att det gick över när de fick rida dessa två istället. Planen är nu att vi ska försöka få igång dem så att de kan gå welshmästerskapen i hoppning som har premiär i år. De ska ha en speciell klass för sektion A och det vore väldigt roligt om vi kunde ha med så många salstaponnyer som möjligt. Första delmålet är start i Hölö i slutet på april och sedan får vi se om de håller måttet. Hur det än går med hoppningen så ska de iallafall gå ridklasser på salstautställningen sista helgen i juni.
Jag har nu också börjat planera årets treårstest och det blir nog ganska många rundor även i år. De ponnyer som ska visas i maj måste ju redan nu tränas för att bli säkra i hoppningen och som det ser ut nu så ska Pandora visas och så ska en liten drös med welshar visas. Som tur är så finns det två test som ligger till så att det går att åka till dem så vi får dela upp ponnyerna i två omgångar. Förra året visade jag ju sju stycken på samma test och domarna såg lite lätt roade ut då jag i princip aldrig lämnade ridhuset utan bara stod och tog emot ponny efter ponny. Nu gick det ju extremt bra med de små ponnyerna så det var ändå mest roligt.
En som är extra glad just nu är Betty vars ben nu har läkt så att hon kan umgås med sin boxerflock igen. Hon blev dock lite förvånad då flocken plötsligt hade en extra liten mops som man tydligen inte fick röra, Astrid och Ida förklarade med eftertryck att mopsen är helig. Detta har Betty helt accepterat och efter att ha fjäskat och legat uppochner tillräckligt mycket så får hon nu leka med den lilla gula utan att få två stirrande äldre tikar över sig. Att ha fyra tikar i en flock kan ju bli lite dramatiskt men min flock har en väldigt fin dynamik, det är aldrig något gruff eller tjafs. Antagligen så är det mycket tack vare att Ida är en så lugn och suverän ledare hon behöver bara slänga en sträng blick på den som börjar gå över hennes osynliga gränser så lugnar alla ner sig. Trots att hon är så bestämd så är hon samtidigt väldigt snäll och glad så hon kan leka hysteriskt med sina små adepter och ligga underst i boxerhögen ena stunden för att sedan ställa sig upp och skaka av sig dem för att gå och sköta sitt jobb som vakthund i nästa stund. De andra hundarna följer efter henne som ett litet kompani och försöker lära sig allt de kan av henne, ännu finns det hopp för Binas boxerkompani.
Två lyckliga systrar äntligen återförenade...
Tack och godnatt!