Igår spenderade jag hela dagen i Uppsala på LRF-möte. Jag har varit medlem i LRF sedan barnsben men har aldrig riktigt varit engagerad. Om man är medlem så får man tillgång till en massa förmåner, men man behöver vara bonde för att ha nytta av dessa. Nu hade jag nog inte haft någon tanke på att åka på ett regionsårsmöte, men i år så fanns det två motioner som jag hade skrivit på uppdrag av grannen som behövde försvaras. Av någon anledning så kom frågan om motioner upp i ett samtal och då det tydligen verkade som om jag kunde författa sådana så blev det bara så. Nu var ämnet i motionerna sådant som engagerar mig men jag tänkte ju bara vara spökskrivare. När jag då fick frågan om jag ville åka och prata om motionerna så var det iofs ganska så intressant så jag sa ja fastän det var lite kort om tid till förberedelse. Den ena motionen handlade om djurskyddet i Sverige och hur rättslösa djurägare är idag och den andra motionen handlade om skattediskriminering av hästföretag och speciellt då de som har företaget som en del av jordbruket. Regionsstyrelsen hade rekomenderat att motionen om skattediskriminering skickades vidare till riksförbundet så den behövde jag inte försvara men de hade svarat på den motionen som handlade om djurskydd och tyckte att den inte behövde vidare behandling.
Jag hade faktiskt ingen aning om hur mötet skulle se ut och blev ganska så förvånad då jag kom fram och det visade sig att nästan hela aulan på Ultuna var full av folk och att det krävdes mikrofon och talarstol för att nå ut i rummet. Det var alltså ett något större möte än väntat, hela 189 personer var med som röstberättigade och sedan så fanns det ganska så många övriga. Det blev ganska så långdragna förhandlingar och det skilde sig inte stort från andra föreningar.
När det väl blev dags för motionerna så drog diskussionerna igång på allvar, 24 motioner skulle behandlas och styrelsen hade svarat på alla och bara yrkat bifall på ett fåtal. När det blev dags för djurskyddmotionerna som var tre till antalet (det var fler än vi som hade skickat in på samma tema)så blev det upprörda känslor, många var upprörda över hur de blivit utsatta för kontroller som kändes kränkande. De flesta var dock kvar i det känslomässiga stadiet där man mest är arg och ledsen och de hade inte identifierat de verkliga problemen med dagens system. Som det ser ut idag så finns det ingen rättssäkerhet då den instans man ska överklaga beslut till är samma som utför kontrollen. När djurskyddlagen antogs 1988 så skulle länsveterinären vara överklagansinstans och kontrollerna utföra av någon annan, idag utförs kontrollerna av länsstyrelsen och inspektörerna jobbar tillsammans med länsveterinären. Man kan också överklaga länsstyrelsens beslut till förvaltningsrätten men där får man ingen allmän rättshjälp och vinner man så får man ingen ersättning utan bara rätt i frågan om länsstyrelsen gjort fel eller inte. Länsstyrelsens bedömningar har dessutom tolkningsföreträde då man antar att tjänstemännen har rätt i sak då de ska vara experter så det är ganska så svårt att bevisa att de har gjort fel, de måste ha begått någon typ av tjänstefel (feltolkning av föreskrifter etc) för att man ska vinna. Inspektörerna kan dra in tillstånd för tillståndpliktiga verksamheter och hota med vite om man inte gör som de säger och ofta gör de det med påstående om brott mot djurskyddlagen som grund. Problemet med detta är dock att när det gäller brott mot lagen så ska sådana avgöras av lagenlig domstol (tingsrätt) och utredas av polis. Det finns alltså inbyggda fel i systemet och man måste gå på dessa istället för att bara klaga på enskilda inspektörer och deras okunskap. LRF svarade på mitt inlägg i debatten att de jobbade med att kommunicera med länsstyrelsen men efter lite påtryckning så erkände de att länsstyrelsen i Stockholm inte hade velat prata med dem. Nu gäller det dock att belysa dessa frågor och hitta felen i systemen och sedan kräva ändring vilket måste göras på riksnivå och helst genom påtryckningar på jordbruksverket och som sista instans regeringen. Nu lyckades vi övertala stämman om att de skulle rösta emot styrelsens förslag och låta motionerna om djurskydd gå vidare till riksförbundsstämman.
Det blev senare en liten diskussion om vem som skulle få åka på denna stämma och en del förordade att jag skulle få åka men styrelsen förordade att hela styrelsen skulle åka och då det fick åka tio representanter från regionen och de nu hade ökat styrelsen från nio till tio så fanns det ju ingen extra plats till någon motionär som det egentligen är menat att det ska vara. Det blev omröstning om detta och efter flera omfrågningar så kom man ändå fram till att det var bara styrelsen som skulle dit (det var dock en jämn kamp till min förvåning, ingen visste ju egentligen vem jag var). Nu blev jag istället första ersättare så om någon i styrelsen inte kan så får jag åka ändå. Man kan faktiskt åka på riksstämman utan att vara vald av regionen och alla medlemmar har yttranderätt så jag tror att jag kommer att åka iaf då det är en bra idé att försvara motionen även på riksstämman då styrelsen ju egentligen inte biföll motionerna och man då kan misstänka att de inte kommer att kämpa för dem på samma sätt som någon som är engagerad i frågan kan göra.
Det här med djurskyddet är en otroligt intressant och relevant fråga just nu då systemet är så snett som det är. Vi har faktiskt de hårdaste djurskyddslagarna i Europa och vår animalieproduktion är i det stora hela ganska bra. Det är bra med ett starkt djurskydd och vi kan alltid fortsätta att utveckla detta men dagens system måste först ändras så att det blir rättssäkert.
Allt detta är sådana rättvisefrågor som jag går igång lite på och det ska bli spännande att följa utvecklingen framöver.
Tack och godnatt!