Jag lever ju som alla vet ett lugnt liv på landet som inte alltid blir som man tänkt sig. Det här med lugnet på landet är faktiskt lite tvådelat, det kan verka som om inget händer men det kan jag meddela att det gör det faktiskt, det är bara det att de dramer som utspelar sig dagligen är helt olikt allt som kan ske i ett tättbebyggt område. Själva lugnet ligger nog inte så mycket i att det händelselöst utan snarare i reaktionen hos dem som bor på landet. Som exempel på den stora skillnaden kan man ta det här med körning i snöstorm. En äkta lantbo tittar ut genom fönstret på morgonen och konstaterar att nu är det snöstorm så idag får man sitta inne medans en mindre vetande stadsbo halkar ut i sina tunna kläder, skottar fram sin lilla bil och glider ivag för att ta sig någonstans till något som är viktigt. Vad som sedan händer ganska så frekvent är att en person som jag sitter och tittar ut på vägen som är totalt igensnöad och ser hur det kommer små bilar och kör fast i snödrivorna. Ofta får man sedan traska ut och ta fram den lilla traktorn och dra loss en tunnklädd stackare som hade ett så viktigt möte att åka till att en sådan liten detalj som en snöstorm inte fick lov att vara i vägen. Det är det som är den stora skillnaden, inget arbete som man gör på en gård är så bråttom att man inte kan vänta på rätt väder. Att skörda hö i ösregn eller plöja i tjäle är ju inte ens görbart utan det är bara att anpassa sig och vänta. Med detta vill jag dock inte säga att man inte jobbar hårt, det finns alltid tusen jobb och man kan lätt slita dygnet runt om man ska hålla en gård och ha djur i större mängd, det är bara det att man angriper arbetet på ett annat sätt än om man har ett nio-till-femjobb. Faktum är att bönder är bland de människor som jobbar mest och hårdast av alla. Har man djur så jobbar man ju sju dagar i veckan oavsett vad som händer eller hur man mår.
När man har mycket djur så kan man ju inte heller veta exakt hur dagen ska se ut, djuren har ju egna viljor och planer. Jag har för tillfället ca 45 djur (tama djur alltså, råttor, fåglar och andra dylika djur räknas inte) och vartenda djur har ju en egen personlighet. Precis som när det gäller människor så passar de olika djuren olika bra ihop med mig och med varandra. Man kan oftast se redan i väldigt tidig ålder vilken personlighet de har, hundvalparna tex började visa sina olikheter redan innan de fick ögon. Mina senaste små uppfödningar, kattungarna, har redan väldigt mycket personlighet. En av dem skriker i högan sky och hänger sig fast i min fot så fort jag kommer in i köket medans en annan mest sitter på filten i lådan och glor på allt som händer. De är enormt olika, fast de är fasligt lika varandra fysiskt. De har dessutom nu kommit till det stadiet då de är så gulliga att det borde vara olagligt...
Det är ju någonstans självklart att man blir lugn om man får komma in och sätta sig vid köksbordet och äta lunch med fyra små blåögda charmtroll klättrande på benen. Lika självklart är det att man blir lugn av att traska omkring och mocka och fixa med fyra skuttande lyckliga hundar omkring sig. Att sedan träna unghästar kräver ju i sig att man är lugn så på något sätt finns det alltså inget utrymme för stress överhuvudtaget. Trots att mitt jobb är slitigt, skitigt och aldrig tar slut så skulle jag aldrig vilja byta mitt lugna lantliv mot något annat!
Tack och godnatt!