Ibland skulle jag vilja tillbringa en dag i huvudet på lilla Kajsa, det måste vara otroligt skönt att traska genom livet utan några hämningar eller rädslor. De flesta av oss drabbas ju av tvivel emellanåt och vi är ju nästan alla lite rädda för saker om är oss övermäktiga. I Kajsas värld finns inga faror eller tvivel och ingenting är henne övermäktigt.
Häromdagen fick Kajsa för sig att just den lilla pinnen som stora tant Ida hade var den hon ville ha. När Kajsa vill ha något från boxrarna hoppar hon upp och ner framför dem och skäller och försöker rycka åt sig vad än boxern har. Boxrarna uppskattar ju inte detta beteende sådär jättemycket men brukar mest ignorera henne så långt det går eller så släpper de det hon vill ha med en suck och går därifrån. Just denna gång var Ida lite uppklämd mot en vägg och blev väl till sist lite lätt irriterad på mopsen som stod och studsade och vrålade. Ida gjorde då som en sur gammal hund gör och tog den lilla mopsen i sitt stora gap och lade henne på marken. Detta låter ju ganska så hemskt men man ska då veta att Ida inte tänker döda sin favoritmops utan bara vill förklara att hon har överskridit alla gränser med råge. Om man inte är van vid just hur dessa två raser kan låta så är det en ganska så hemsk upplevelse då den stora boxern morrar lite dovt och den lilla mopsen ligger under och gurglar och himlar med ögonen. Som matte till dessa två så tar jag det oftast rätt så lugnt men ett mycket bestämt "Ida släpp Kajsa" får alltid effekten att Ida spottar ut mopsen och traskar därifrån med en extra suck. Kajsa brukar sedan låta bli att bråka med gammeltanten i en månad eller två ett lite mer hälsosamt beteende enligt mig. Ida är ju väldigt förtjust i den lilla mopsen så ibland får hon nästan skylla sig själv de gånger mopsen trakasserar henne, om hon sa ifrån lite tidigare så skulle hon slippa den övermodiga lilla gula saken. Att Ida är så snäll mot henne bygger bara på hennes övermod och det har nu gått så långt att hon ger sig på att bråka med Ida extra mycket. Hur ska man få in i hennes lilla tjocka skalle att hon bara väger en bråkdel av de Ida väger och att Ida skulle kunna bryta hennes rygg med bara ett snabbt bett när det värsta Ida nu gör är att hålla ner henne lite försiktigt.
Ida är faktiskt väldigt kontrollerad även när hon är lite arg och det är ansolut inga problem att låta henne umgås fritt med alla de små valparna, tvärtom så är det en bra upplevelse att de får lära sig att respektera andra hundar. När valparna blir för besvärliga och trakasserar henne börjar hon med en liten varning som består av en låg morrning och lite fladdrande läppar. Om de inte hörsammar detta ökar morrningen i volym och till sist kommer ett litet utfall där hon trycker till dem med nosen, hon öppnar inte munnen utan hon bara flyttar dem med en snabb rörelse. Ida fostrar dem på ett bra sätt så att de inte blir alltför rädda men de lär sig att man måste läsa av andra hundar innan man slänger sig över dem. Den största delen av tiden så umgås hon dock gärna med de små och hon blir bara sur om hon har något viktigt för sig och de kommer och stör. Det finns inget som kan fostra en liten valp så bra som en väl fungerande flock, de lär sig att bli hundar med allt vad det innebär.
En hund ska ju bli tvåspråkig då den ska komunicera både med andra hundar och med oss människor och jag tror att det är mycket lättare för dem att lära sig att prata med oss om de fått ett bra hundspråk. Med hästarna är detta mycket tydligt, om de lär sig att hålla sig på mattan i sin hästflock kan de lättare förstå när vi vill att de ska lyda. Både hästar och hundar komunicerar med små fina signaler och de flesta av dessa går rakt förbi oss. Vi ser de grova signalerna, hundens morrningar och hästens bakåtstrukna öron osv, men alla de små minimala signalerna som föregår en morrning missar vi oftast. Det är otroligt intressant att sitta och studera hur de äldre hundarna komunicerar och försöker att lära valparna att lyssna. En intressant sak i det hela är då hur boxrarna har misslyckats så totalt med lilla Kajsa, de har ju haft henne i sin flock sedan hon bara var åtta veckor men ändå har de inte lyckats lära henne något om respekt och att lyssna på de som är äldre. Jag misstänker att det mest handlar om hennes personlighet, hon saknar helt enkelt alla spår av rädsla och kan därför ignorera alla de varningar hon får.
Kajsa där hon trivs bäst, i förarsätet...
Tack och godnatt!