Imorse när jag vaknade så fick jag en liten chock, utanför fönstret var det ingen sol utan bara en massa snö. Det låg nästan en decimeter snö över hela gården imorse, men som tur är så har den redan smält bort igen. All denna nysnö har resulterat i att det har blivit slaskigare än det var tidigare, uschschusch för slask och elände.
Idag har jag ägnat dagen åt att flytta runt hästarna igen, lösdriften har fått ett par nya invånare och några av lösdriftshästarna har fått flytta in. Jag har ägnat mest tid åt att jaga Lillfinn, han är nu tio månader och får absolut inte bo ihop med stona längre. Han tyckte dock att det var en usel idé att flytta in i unghingstflocken och drog igenom tråden hela tre gånger innan jag gav upp den idén. Unghingstflocken består j nu inte längre av så många unghingstar, egentligen så är det ju bara Olle som fortfarande är hingst, och de var inte alls dumma mot honom eller så men han ville ändå inte alls umgås med dem. När han var infångad för tredje gången så bestämde jag mig för att släppa in honom till Baresco istället så att han skulle vänja sig vid att gå med någon annan häst än stoflocken. Barseco går ju i hingsthagen där det är tre trådar och mycket el så jag antog att det inte skulle gå att rymma därifrån. Det började iallafall bra och jag trodde verkligen att han nu skulle hålla sig kvar bakom tråden. När jag kom ut efter lunchen så var han dock försvunnen ur Barescos hage och efter lite letande så hittade jag honom hos sin mamma, Emma, i gamla hagen. Vid det laget var jag nästan färdig att skicka honom med scanbilen, unghingstar som springer runt hur de vill är något av det mest irriterande man kan tänka sig. Det hade väl gått bra om man hade kunnat fånga honom men han är inte lätt att få tag på och desstom så behöver man en lång lina och stadiga ben för att hålla emot när han försöker skutta iväg när man ska leda honom. Jag fick iallafall in honom i stallet igen genom att ta Emma och gå före och sedan så tryckte vi in honom i en box och där står han nu och skriker. Tacka vet jag lilla Pandora, henne kan man fånga och leda hur enkelt som helst, hon kommer alltid fram i hagen och hon följer efter med löst hängande grimskaft som en liten hund när man leder henne, så ska tiomånaders unghästar bete sig (i den bästa av världar). Ett stycke unghingst bortskänkes nu nästan gratis till person med stort tålamod och hage med extremt hållbart staket...
Resten av dagen har jag ägnat åt att skrapa av hår från lösdrifthästarna, ett nästan omöjligt uppdrag. Jag tänkte att de skulle få lite assistans med fällningen men det gjorde nog inte så stor skillnad. Vissa av dem tappar allt håret på en gång och det ligger liksom stora sjok över hela kroppen. Mest intressant är ändå Sunny som även fäller halva manen varje vår. På utsidan ser manen ut som vanligt men om man lyfter på den så sitter det stora hoptovade sjok av lös man. Lite av manen fäller nog nästan alla hästar men på henne så är det nästan halva manen som fälls varje år. Det syns ändå inte då hon har den värsta manväxten av alla, hennes man är enormt tjock och hon har ungefär lika mycket man på båda sidor av halsen. Det gör ju inte så mycket nu när hon bara är avelssto men när hon var tävlingsponny var det inte så roligt att hålla reda på den eftersom hon dessutom är håröm och avskyr all manryckning.
Sunny som hon trivs bäst, med lång man på bete...
Tack och godnatt!