Här går saker och ting undan måste jag säga. Fyra hästar och en hund har nu åkt ner till Skåne och jag har fått operationstid. Jag får nu det något tvivelaktiga nöjet att tillbringa midsommar på sjukhuset då jag ska opereras den 23/6 och förväntas ligga kvar minst fyra dagar. De har varit riktigt snabba i Strängnäs vilket jag är tacksam för. Midsommar är ju bara en högtid som alla andra då man ska äta inlagd sill. Jag har aldrig begripit den grejen, det var ju inlagd vardagsmat som var en nödvändig proteinkälla så varför ska vi envisas med att äta det som festmat? Skinka på julafton fattar jag, ägg på påsk likaså, det är ju säsongsmat och finmat när man väl har den. Med lite otur så blir det just sill och potatis till middag på sjukhuset på midsommarafton, men förhoppningsvis så har de öst i mig morfin och då spelar det ingen större roll vad man äter.
Jag har nu två veckor på mig att organisera det sista inför operation och konvalescens, men det ska nog lösa sig. Alla flickorna i stallet har ju sommarlov så de kommer att få bo här och ta hand om saker och ting när jag ligger inne och under den värsta konvalescensen. Mormor får flytta över till Märta ett litet tag då det är lite svårt att fixa med mat och annat till henne när jag inte kan köra bil. Frysboxarna ska fyllas med en massa trista färdigrätter så att jag inte behöver svälta och så ska trädgården ansas så att jag har trevlig utsikt, sedan kan jag nog luta mig tillbaka och bara ägna mig åt ingenting. Det hjälper att vara lite praktiskt lagd vid sådana här tillfällen, det är bara att planera fixa och se till att allt är i ordning.
Jag tillbringade ju faktiskt tre månader i ett liknande tillstånd för åtta år sedan vid mitt diskbråck, skillnaden den här gången är just att jag kan planera i förskott för de där lite sysslolösa månaderna. Dessutom så vet jag exakt hur jag ska hantera morfin, dvs ta bara varannan eller var tredje dag så att man slipper bli riktigt beroende då hjärnan luras och säger att det gör nog lite ont så att man skulle behöva en liten tablett om man inte renar systemet. Nu får vi se exakt hur ont det gör men genom mental kraft kan man uthärda väldigt mycket och vetskapen att smärtan i detta fall inte är farlig utan ett tecken på läkning gör väldigt stor skillnad. Att bara ha ont och tänka att det inte finns rum för förbättring skapar negativa spiraler och gör att man blir mottaglig för depression. Nu ska de ju lägga in små benbitar som ska växa ihop och bilda ben mellan kotorna och det kommer naturligtvis att göra ont, men just den smärtan vet jag ju att den finns för att det läker. Det gäller att samla styrka från det positiva som finns omkring en och därför är en viss ordning bra att ha. Om man nu ska sitta och titta på trädgården så är det ju trevligt om den ser ordnad ut och att inte behöva oroa sig över höns, får, hundar och annat är också bra.
Det jag ser fram emot mest är faktiskt att få se om min rygg kan bli bättre än innan och hur det kan kännas att inte ha ont i den hela tiden. Eftersom min kropp redan är väldigt stark efter alla år av fysiskt arbete så räknar jag med att det hela kommer att gå bra och eftersom jag är en sådan där envis ryttare så kommer jag garanterat vara snabbare upp på benen än de flesta. Det kanske låter kaxigt, men för er som inte rider så kan ni ju bara tänka er hur kaxig man måste vara för att ramla av en 165 cm hög häst i en hastighet av 50 km i timmen, damma av sig och sitta upp igen trots tusen blåmärken och skrapsår för att försöka sig på samma övning igen. Det är bara så det är att rida, man måste övervinna sin rädsla och tänka framåt hela tiden. Tar man med sig den attityden i resten av livet så kan man lyckas med vad som helst:)
Tack och godnatt!