2009 började med en ganska lång period av rehabilitering efter diskbrockoperationen, men framåt våren så var jag ganska pigg igen. Den långsamma uppträningen var egntligen ganska så idealisk för Canja som fick god tid på sig att komma tillbaks efter föl och lång vila. Tävlingssäsongen handlade mest om fälttävlan i år och både Canja och Midas har skött omskolningen från hoppning till fälttävlan med bravur. Efter en säsong slänger de sig med stort självförtroende ner i alla vatten och över diverse stockar...
Det blev också lite hoppstarter för bägge två och där har Canja plockat placeringar i 110-klasser och Midas i lite högre klasser.
Det har fötts två föl i år, lilla Pandora som är helsyster till Desdemona och så Lillfinn som är den absolut sista avkomman till Finn RC 38. Pandora föddes lite gulbrun och liknar inte alls sin syster, ett riktigt litet charmtroll är hon dock...
Lillfinn däremot ser ut precis som alla sina syskon, grå med bläs...
I år har det också varit ett bra utställningsår. Jag har aldrig varit på så många utställningar förut som i år och det har dessutom gått riktigt bra för flera av de ponnyer som jag har fått visa. Det hela började väl egentligen med att Salstas Splendid gjorde entré på gården för att tränas inför riksutställningen som i år skulle vara på Salsta. Det var alltså lite extra viktigt att få honom i form inför tävlingarna på hemmaplan. Han inledde säsongen med att få 43 poäng och bli res BIS i Färentuna (där även Joop visades med guld och blev BIR). Sedan ställdes han ut i Lerum med guld och seger i ridklass ( där hade vi med Molstabergs Chapman som fick guld och seger i sin klass). Efter Lerum var det riks och där blev Splendid guldbelönad igen och vann sin ridklass med Magic på andra plats. Sista utställningen blev det också guld och klasseger. Att Splendid har något speciellt är väldigt klart han rör sig luftigt och har en fantastisk sida och utstrålning...
Joop lyckades faktiskt också bra i år då han blev BIS med 41 poäng på utställningen som vi höll här hemma. På den vann faktiskt Titti också sin klass, även hon med 41 poäng. De är alltså ett riktigt fint par som ser ut som connemaror ska. Jag tycker dock att det var ännu roligare att deras första avkomma, Desdemona, lyckades komma sjua på inomhus-sm och hon var dessutom den högst rankade svenskfödda connemaran under hösten, en fantastisk merit för mig som uppfödare.
Mina uppfödningar gör mig alltid stolt när jag ser dem på tävlingsbanan och årets tävlingssäsong har varit riktigt rolig att följa. Gino har gått som tåget på fälttävlansbanan och gick denna säsong från lätt klass till att vara kvalad till tvåstjärnig klass, en fantastisk resa. Nu är han tyvärr till salu eftersom Millan fallit för åldersstrecket men han har många roliga år framför sig på tävlingsbanan och det barn som får honom får en riktig pärla...
Andra som gått framåt i år är Ida som gått från ingenting till placeringar i LB och start i LA. Magic har tagit sina första placeringar i LB upp till regional nivå. John och Julia har startat sin första medelsvåra körtävling i år med gott resultat så dem får vi kanske se mer av nästa år. Fiffi har hoppat på i LB-LA klasser. Knock on Wood(Fia) startade sina första tävlingar också hon en begåvad ponny som klarade sig utmärkt. Hon är det första av Kalles barn som kommit ut på tävlingsbanan och hon infriade alla förväntningar, hon är rörlig har en fantastisk galopp och en mycket god inställning...
Jag hoppas verkligen att alla de andra avkommorna efter Kalle håller samma kvalitet!
Det har varit ett roligt år som började lite segt men som sedan tog sig. Många framgångar har det blivit och faktiskt inte så många motgångar. Sorgligast var nog att Ida förlorade sina valpar i våras, men tur i oturen var ändå att hon själv överlevde pärsen och att hon fortfarande är världens gladaste lilla hund. Inget verkar slå ner hennes glada humör, hur sjuk hon än är så viftar fortfarande svansen om man pratar med henne.
Lite bekymmer har det faktiskt blivit nu de sista veckorna av året då vädret har varit lite trist. Efter flera månaders regnande föll det plötsligt en halvmeter snö ovanpå leran som inte frös så det gick knappt att ta sig fram någonstans utan att sjunka. Bina hade nog mest bekymmer av alla med all denna snö som kom utan förvarning, hennes ben är helt enkelt för korta för att ta sig fram... 
Ida och alla barnen är dock mycket nöjda med snö över jullovet så jag kan nog stå ut ett tag till för deras skull.
Jag känner nu att jag börjar komma ikapp med allt det som hamnade efter under förra året. Nästa år kommer nog att bli fantastiskt och jag ser fram emot nya framgångar för ponnyerna, barnen och lite för mig själv också.
Tack för i år!