Mina små kattbarn är nu i den allra gulligaste fasen av sin utveckling. De har blå ögon och väger ungefär 400 gram och ser ut som små förvånade hårbollar. Minstingen väger bara 300 gram och har ett stort huvud med stora blå ögon som sitter på den alldeles för lilla kroppen. Så fort jag kommer ut i köket så vaknar den lilla håriga högen och börjar jama och klättra över kanten...
Jag tror att den ena kattungen har något slags problem då den är fullständigt galen i att klättra upp på mig och den blir snabbare för varje dag. Nu hinner jag knappt blinka så är den uppe på ett ben...
Regnet har ju verkligen öst ner hela dagen idag och mina små huliganbarn fick en liten chock när de skulle gå ut i det hemska vädret. Jag tyckte att de skulle ta sin vanliga eftermiddagstur ut till stallet, men när dörren öppnades och de små insåg att det var blött överallt så tvärvände de och försökte smita in i huset istället. Ida såg lite förvånad ut över deras reaktion då hon överhuvudtaget inte bryr sig om att det regnar ute. Bina däremot reagerar ju ungefär som de små, hon tycker att det totalt bortkastat att vistas utomhus när vädret är dåligt. Hon hade faktiskt en liten lustig lösning på problemet med att gå ut och kissa i regnet när hon var liten, hon gick ut så långt att hon började känna att det regnade och så satte hon sig för att göra det hon skulle. Problemet med detta var bara att hon bara hade kommit ut med halva kroppen, den ände som verkligen skulle behövt vara ute var kvar innanför dörren. Detta hände faktiskt flera gånger innan hon lärde sig att gå tre steg till så att dörrmattan slapp bli blöt den också...
De små huliganerna blev iallafall utslängda trots sina protester och kom efter lite lockande på att om man sprang ut fort till stallet så var det ju faktiskt torrt därinne. Väl där så var ju livet lika roligt som vanligt och de busade runt med sedvanlig energi. Ett av deras favoritställen är min sadelkammare där det finns ett katthål som de kryper ut och in i. Idag visade det sig dock att Arnold har blivit lite för rund och han lyckades ta sig in i hålet men inte ut. När de andra drog ut så satt han kvar och blev tvungen att uttrycka sitt missnöje på ett ganska högljutt sätt. Det tog ju mig en liten stund att förstå att han var fast inne i sadelkammaren ( inte direkt ett litet utrymme men tråkigt om man är ensam) och det var en lycklig Arnold som fick gå ut genom den stora dörren. När det sedan var dags att gå in igen så ville de inte det heller utan jag blev tvungen att bära ut dem i regnet och förklara att de måste passera allt det blöta om de ville ha sin eftermiddagsmat.
Huliganerna på väg till veterinären...
Tack och godnatt!