Igår tog jag det tunga beslutet att låta Bina somna in. Hon har varit lite skruttig ända sedan förra fredagen och nu kändes det inte som om hon var lika glad som vanligt. Hon lämnar ett stort tomrum efter sig och det kommer att ta en ganska lång tid för mig att vänja mig vid att hon inte traskar bakom mig när jag går runt i stallet. Det var tryggt att mötas av hennes blick varje gång man vände sig om.
Det är alltid tungt när man förlorar en vän men det gäller att fösöka minnas all glädje man har haft med sin hund. Bina har genom åren varit med mig runt hela Sverige, alltid lika glad över att få följa med. Hon var som gladast när vi var på hästtävling, det var en miljö som hon älskade. När jag drog på mig de vita ridbyxorna började hon ibland nästan yla av glädje och det var fullkomligt omöjligt att inte ta med henne eftersom hon vid första bästa tillfälle hoppade in i bilen och sedan envist satt där tills vi åkte (ibland ett par timmar). Hon var den lydigaste hunden av alla på tävlingsplatsen och skulle nog ha kunnat tävla med de bästa om det funnits en gren som hette hästhundslydnad. Alla hundar måste bära koppel på tävling och Bina bar gärna sitt koppel helt själv...
Tack för allt min fina Bina!