Då tar vi väl en liten uppdatering till om den där ryggen. Idag var jag i Strängnäs igen och gjorde en så kallad smärtutredning. Jag fick då ligga på mage på en brits i en röntgenapparat och så petade läkaren med en liten nål på väl valda ställen i ryggen. Eftersom de bedövar musklerna så får de svar på lite mer exakt om det är disken eller musklerna som krånglar. Läkaren petade runt och frågade hela tiden var det kändes och hur. När han petade på de två nedersta diskarna så gjorde det ont så då sa jag det på mitt vanliga sätt, dvs ja där gör det väldigt ont. Efteråt så skulle det ju utredas lite exakt hur ont och de skrattade faktiskt lite åt det faktum att jag i vanlig samtalston sagt att det gjorde väldigt ont, tydligen ska man pipa lite och försöka hoppa av britsen (det förklarade också varför en satt och höll i mina armar). De konstaterade precis som de flesta andra att jag tydligen har en ovanligt hög smärttröskel. Men nu vet vi i alla fall att det är de två nedersta diskarna som gör ont och att de är väldigt överrörliga. I väntan på operation är det bara att fortsätta knapra piller och undvika rörelser som utsätter mina överrörliga delar för rörelse då det förvärrar nervproblemen och man vill helst inte att nerverna ska bli sämre då det tar tid för dem att återhämta sig.
Jag ska nu stelopereras i dessa nivåer och de räknar med att det tar ca ett år att uppnå en normal arbetsförmåga igen. Läkaren påpekade också att det kan vara en bra idé att söka hjälp lite tidigare nästa gång benen domnar och ryggen känns som den gått av, man kanske slipper bli fullt så dålig som jag är nu. Nu kan man ju tänka att en sådan här diagnos skulle vara något nedslående, men så kan man ju också tänka att med mina symptom hade det varit mycket värre att få svaret att det var muskulärt. Det finns ett antal nervsjukdomar med samma symptom och de är alla obotliga, mina överrörliga diskar är ju bara mekaniska delar som går att åtgärda.
Eftersom det nu är så förbenat lång konvalescens så har jag fått tillfälle att ta en liten funderare kring hästbeståndet. Det blir ju inga inridningar eller andra tunga jobb kring hästarna för min del det närmaste året så därför har jag bestämt mig för att sälja bort de hästar som behöver mer än jag kan ge. Nu ska fyra ponnyer åka till skåne de närmaste dagarna då det gick snabbt att hitta bra lösningar på problemen och sedan ska stora Olivia bara hitta ett bra hem också så är plötsligt i princip alla överblivna individer placerade. Färre egna hästar betyder några fler inackorderingar och det är bra för ekonomin just nu då jag inte tjänar några pengar på hästar som inte jobbar.
Finfina Olivia som kommer att göra en ny ägare riktigt glad:)
Hundbeståndet tunnas också ut lite då det är tungt med stora boxrar, Diddi har fått ett jobb i Skåne och lille Ettan letar lämplig anställning. Jag är enormt stolt över mina fina boxrar, de är friska och verkar än så länge vara väldigt vettiga. Min fina älskade Astrid har förärvt sig väl och hon ska nu få njuta av livet på gården och bara ägna sig åt att hålla ordning på mopsarna resten av livet. Efter tre stora kullar tycker jag att hon förtjänat att få gå i pension från aveln, nu ska hon få njuta av att vara mormor och av att få träna mopsgänget som annars riskerar att bli lite lata och trötta. Hon ser till att alla tar några ordentliga språngmarsher varje dag, mopsarna kommer inte undan med att maska då hon helt enkelt springer rätt över dem och drar dem i knorren om de inte sätter fart. Alla mopsuppfödare skulle egentligen ha en Astrid som sätter fart på de små gräddbakelserna, de blir liksom lite mer strömlinjeformade om de tvingas springa för livet fem gånger om dagen.
Livet är ju föränderligt och det är bara att hänga med i svängarna, allt kan vändas till något positivt om man bara lägger in rätt energi i det:)
Tack och godnatt!