Astrid och jag har nu hamnat i ett slags symbiotiskt tillstånd där vi bara väntar på att det ska sätta igång. Astrid ligger i sin valplåda och snarkar eller flåsar och jag sitter och läser en bok. På natten väcker hon mig varannan timme, mest för att beklaga sig över sakernas tillstånd eller för att hon är panikkissnödig. Ni som någon gång ägt en boxer vet precis hur omöjligt det är att sova vidare när en trubbig nos svävar över ansiktet med små försiktiga fnysningar och hur den sedan liksom exploderar när man lyfter ena ögat, i en kaskad av fnys, flås och slickar. Astrid är nu ganska så försynt när hon väcker mig, men problemet är att när man väl släppt ut henne för kissning eller kliat henne en stund så somnar hon igen på tre sekunder medans matten ligger klarvaken i en timme för att precis hinna somna igen lagom tills att nästa kris infinner sig. Astrid har nu dessutom börjat snarka, något hon aldrig gjort tidigare, valparna ligger nog och trycker överallt och därför ligger hon utfläkt med huvudet på kanten av lådan vilket föranleder att snarkningar uppstår.
Förutom alla snarkningar och akut kissnödighet har hon nu mutat in mitt sovrum som sin egen privata sfär så varje gång någon annan hund ens försöker sticka in sin nos så utbryter det dova morrningar och kastas det arga blickar så vi har nu satt upp en grind för att inte någon liten mops ska ramla in av misstag och falla offer för en ilsken blivande moder. Detta föranledde till en början att även en liten gul mops började låta där utanför, ett ljud som påminner lite om en gnisslande dörr, jag har en känsla av att sagda mops är något bortskämd av matten vad gäller sovarrangemang men hon har nu låsts in nere hos mormor för att inte störa (mormor hör inte höga toner så huruvida mopsen gnisslar där nere är det ingen som vet). Nu kan det ju låta som att jag också gnisslar angående den uppkomna situationen, men faktum är att det är helt ok att det är som det är, belöningen för allt nedlagt engagemang överskrider det lilla obehag som upplevs innan födseln av nya små boxerhuliganer.
Jag lever ju även i vanliga fall ganska så symbiotiskt med mina hundar och jag tror att det är en fördel med att ha den riktigt nära relationen med hunden innan födseln då de blir tryggare på alla sätt och vis. Mina djur har aldrig smitit undan för att föda, de har tvärtom kunnat föda med publik utan att bli det minsta stressade. Ett bra exempel är både Titti och Emma som båda fölade med stor publik och som helt lugnt visade upp sina föl för den stora skaran barn som fick en alldeles unik upplevelse tack vare dessa trygga damer. Jag har nog faktiskt en helt egen liten sorts djur här på Åkerby och faktum är att jag brukar säga det om dem ibland när de gör något eget, att de helt enkelt är typiska Åkerbydjur.
Typiska åkerbyvalpar förra våren i en salig blandning av mopsar, boxrar och barn...
Tack och godnatt!