Kattungarna växer så det knakar och stackars Kissen ligger hela dagarna och matar dem. Jag har börjat väga dem, mest för att jag är nyfiken på hur fort de kan växa, och på ett dygn har de gått upp ca 20 gram. Den största väger nu 195 gram och man kan i princip se hur de växer. Snart kommer de att öppna ögonen också och då stiger gullighetsfaktorn enormt.
Katter är ju faktiskt ganska så fascinerande på många vis men det som fascinerar mig mest är deras förmåga att äta stora mängder väldigt fort. Om man tittar på mina stallkatter så kan de fånga en liten råtta och äta den på ca 20 sekunder. Det blir inget kvar av råttan utan den försvinner helt ner i katten. Om man då betänker att katten väger ca 3,5 kilo och råttan väger ca 100 gram så betyder det att katten äter en måltid som motsvarar ca 3% av dess kroppsvikt. Om en människa på 60 kilo ska äta 3% av sin kroppsvikt så blir det 1,8 kilo! Det sätter saker i ett lite intressant perspektiv när man inser det omöjliga i att trycka i sig en måltid av den storleken på 20 sekunder, eller över huvudtaget på samma dag. Kattungarnas enorma tillväxt måste ju bero på deras förmåga att inta så enorma mängder med föda som snabbt omsätts till små kulmagar( funderingar av detta slag utförs bäst medans man mockar vilket jag uppenbarligen ägnar alldeles för mycket tid åt).
Ida ägnar så mycket tid hon får åt att övervaka katterna. Varje gång Kissen lämnar lådan så stoppar hon ner huvudet till ungarna och om inte matten hade funnits så skulle hon nog gärna ha plockat upp en och börjat pyssla om den. Det är lite hjärteknipande att se hennes längtan efter att få ta bara en liten kattunge till sin egen, men som tur är så krävs det bara lite harklande och menande blickar för att hon ska förstå det olämpliga i att sno andras barn. Hon har väldigt starka moderinstinkter och tycker uppenbarligen att Kissen är otroligt oansvarig som lämnar sina barn ibland. När Kissen återvänder efter att ha gått en liten runda så är hon helt omedveten om diskussionen som utspelat sig mellan matten och Ida och hon bara stryker sig helt glatt mot Ida som suckar och längtar.
Vädret har ju varit under all kritik de senaste dagarna och det är ingen höjdare att jobba utomhus i två plusgrader och snöblandat regn. Idag gick halva dagen åt till att laga staket dessutom eftersom stona hade råkat riva trästaketet på det enda stället där jag inte har säkrat upp med eltråd. De är verkligen inte särskilt smarta ibland och hade allihopa klämt sig genom hålet och samlats i en väldigt liten hage. Varför åtta ston ska stå och bråka på en onödigt liten yta när de hade en hel jättehage med lite gräs i kommer jag väl aldrig att begripa. Hästar har något slags tvångsmässigt beteende som gör att så fort det finns ett hål i staketet så bara måste de ut oavsett om de faktiskt har det helt okej i hagen eller inte. Som tur är så går faktiskt mina in snällt i hagen igen om man bara lockar med lite mat men det finns väldigt många hästar som får fullständigt spel om det råkar hamna ute i friheten. De som är värst är nog halvbloden som ju inte är så intelligenta och som dessutom väldigt lätt får panik som dessutom inte släpper i första taget. Ponnyer springer liksom bara två varv och sedan söker de upp första bästa matplats och om man då kan erbjuda bättre mat så kommer de gärna med.
Imorgon ska jag löshoppa mina unghästar lite. Nicke och Twist ligger nu i träning inför treårstestet och de sköter sig utmärkt. Båda två är begåvade i hoppningen och hoppar med lätthet den höjd de ska. Nu vet man aldrig hur det går på bedömningen då det är just en bedömning och alltså helt avhängigt av vad domaren tycker. Det är inte så att domarna är dåliga på något sätt utan det handlar mest om att vi alla har lite olika åsikter om vad vi vill se hos en bra hopphäst. Löshoppning är svårbedömt då man inte ser ridbarheten hos ponnyn när den löshoppar. Man ser teknik och balans och en del inställning men det saknas den sista och för mig viktigaste biten. Idag förlitar många sig lite för mycket på löshoppningsresultat och det är synd om man bara låter stona gå treårstest och sedan inte låter dem bevisa att de håller även på tävlingsbanan. Det finns nu de som då hävdar att man på treårstesten ser deras råa talang och att den skulle vara mer rättvisande än andra tävlingresultat eftersom de är en produkt av deras utbildning. Enligt mig så är det dock så att för att gå bra på tävling så måste det till ridbarhet, det gör detsamma om ponnyn får tior i löshoppning om det sedan inte går att rida den så har den inte i aveln att göra. På halvblodsidan har man förstått detta med att presterande hästar ger presterande avkommor, nu måste bara ponnyaveln hänga med på den trenden.
Tack och godnatt!