Man brukar ju säga "sådan matte , sådan hund" och jag har nog konstaterat att detta i allra högsta grad gäller mig och mina boxrar. En boxer är ju alltid glad och lever efter devisen "fullt ös medvetslös" vilket jag nog gör själv också. Jag har ju inte direkt någon dötid i mitt liv och kan för mitt liv inte komma på vad jag skulle göra om jag inte hade något att göra. Det är nog lite stressande i sig att behöva hitta på saker att fylla dagen med, Jag behöver aldrig fundera så mycket på det eftersom det alltid finns något att göra på gården. Egentligen så är jag rätt så bra på att göra ingenting också, men då menar jag inte att slötitta på tv i brist på viktiga saker att göra utan att sätta sig ner och göra just ingenting alls. Detta kan man ju inte ägna sig åt i långa tidsperioder utan det handlar om att sätta sig ner i solen och bara slappna av i sisådär tio minuter och sedan fortsätta med dagens aktiviteter. Att kunna tömma hjärnan och känna att man inte stressar trots att det finns tusen saker att göra gör att man blir otroligt mycket effektivare och dessutom så orkar man jobba de där tio-tolv timmarna om dagen som krävs när man nu envisas med att ha så många djur som jag nu har. Min livsstil är helt självvald, men det är ju även inställningen till livet.
Mina boxrar jobbar också hela tiden, de har olika uppgifter som både kan vara självpåtagna eller ålagda av matten, men de är också bra på att slappna av så fort tillfälle bjuds, man vet ju aldrig när det blir paus igen. En annan sak som vi har gemensamt är att vi är obotliga optimister som jobbar med glatt humör. Nu är optimism en mycket bra och hälsosam egenskap, man har forskat på detta vid Yale och kommit fram till att positiva människor lever 7,4 år längre än vad negativa människor gör. Varje gång man då möter en sur jäkel så ska man alltså bara fortsätta vara positiv och tänka att man ju kommer att leva längre än den sura stackaren. Tyvärr så gäller ju inte regeln om extra livslängd på boxrar, trots att de är bland de gladaste hundarna man kan hitta. Just boxerns glada sätt gör ju även att det blir extra tydligt den dagen de inte vill vara med längre.
Det kan ju tänkas att det inte skulle vara så roligt att springa runt och jobba just nu eftersom jag har den där eländiga nackspärren, men det är ju faktiskt så att även om det gör lite ont så är det ju inte ett allvarligt tillstånd. Smärta är ju aldrig i sig själv farlig, den är ju bara ett symptom på något annat fel. Om felet nu är något så ofarligt som lite nackspärr så är det snarare nyttigt att röra på sig även om det är lite obehagligt än att sätta sig i soffan och tycka synd om sig själv. Om man alltid vid minsta tecken på obehag ger upp och sätter sig ner så blir man ju till sist ett otränat vrak. Det är klart att vissa smärtsamma tillstånd kräver vila, men man måste skilja på vad som är farligt och förvärra ett tillstånd och vad som bara gör lite ont utan att vara farligt. Jag använder ju min kropp som ett arbetredskap och kan den ganska så bra vid det här laget, men ibland gör jag ändå lite fel och då får man ta konsekvensen och hasa runt lite lugnare några dagar. Nu har jag även sådan tur att det finns en massa snälla människor omkring mig som hjälper till när de ser att jag ser alltför eländig ut. Jag är ju ofta rätt så dålig på att be om hjälp, men det betyder inte att jag inte är glad när jag väl får hjälp, så tack alla som bär hö och annat, det uppskattas:)
Astrid hade en positiv inställning redan som väldigt liten knodd och slängde sig ut i livet utan några som helst betänkligheter...
Tack och godnatt!