Jag har nu fått en privat väckarklocka som sätts på klockan sex varje morgon. Det är lilla Astrid som när hon vaknar ser till att alla omkring henne också vaknar. Hon är ganska bestämd av sig och när det inte passar så piper, ylar och skäller hon med en förvånande hög ljudvolym. Ida, som är ännu morgontröttare än matten, suckar bara och vänder sig om i korgen,stänger öronen och sover vidare. Det är då bara att masa sig upp och mata monstret annars slutar det med att volymen når sådana höjder att Mormor kommer upp från nedervåningen och undrar om det är ett mord på gång. De tjocka bröderna hjälper också till med att låta men de har inte alls samma volym och de bryr sig inte om att låta så länge det inte är någon rörelse utanför valpinhägnaden (fängelset enligt Astrid). Man ska dock inte tro att det räcker med mat för Astrid, hon kräver även en halvtimmes lek innan hon kan somna om. Jag har dock upptäckt att hon faktiskt nöjer sig med att bli utsläppt i hallen än så länge. Det enda problemet med detta är att valpar i den här åldern är en sanitär olägenhet så det blir en hel del städning efter lekstunden. Valparna är ännu i den åldern att de efter bara en kort stunds aktivitet ramlar ihop i en hög och somnar gott och sedan sover i ungefär en timme eller två.
Det är väldigt intressant att se hur olika deras personlgheter är redan nu, bröderna är mycket lugnare och inte alls så medvetet krävande som Astrid. De börjar gnälla när de ser det de vill ha medans hon har lärt sig att om man väsnas tillräckligt högt och länge så kan man trolla fram det man vill ha. Hon är också en självklar ledare eftersom hon är så bestämd.
Tjocka Arnold är däremot inte alls så tuff som han kunde vara med tanke på sin storlek. Han är lugn och mjuk och lufsar runt i sin egna takt. När det händer mycket omkring så blir han helt utmattad väldigt fort och han somnar på en gång om man lyfter upp honom när han är trött. Det är nog pga att han sover mer än de andra som han är så mycket tjockare än syskonen, an går på låg energinivå för det mesta. Han kommer dessutom att bli den största av dem då han inte bara är större och tjockare än de andra utan också har mycket större tassar och huvud.
Alfred är mest bara glad och bekymmerslös, han tultar på och hans största idol är gamla sura Bina (jag tror att han tycker att hon har fin färg). Av någon anledning så bara måsta han springa runt hennes ben och buffa henne under magen i hopp om att det ska komma mat som det gör från mamma Ida. Bina står ut med djupa suckar och lite gruff ända tills han tar sats mot hennes nos, då surnar hon till på allvar och skäller på honom. Han ser lika förvånad ut varje gång han får ett skall i örat och fortsätter sedan helt glatt med att trakassera henne. Astrid gör också små försök med Bina men hon förstår faktiskt vad Bina säger och sätter sig fint framför Bina varje gång hon får skäll. Ida ignorerar allt detta och bryr sig inte alls om att försvara valparna då hon faktiskt vet att Bina är helt ofarlig (hon gick själv igenom exakt samma uppfostran och henne är det minsann inget fel på). Bina har aldrig skadat någon och hon är bra för valparna eftersom hon lär dem att det finns gamla hundar här i världen som man ska respektera utan att skrämma livet ur dem. Om de lär sig tidigt att backa undan när en annan hund signalerar att de har gått för långt så slipper de få stryk och bli rädda senare. Bina är fortfarande inte helt säker på att det här med att familjen har utökats med tre småttingar är en bra sak men om ett tag så kommer hon nog att uppskatta förstärkningen av boxerkompaniet.
Tack och godnatt!