Min mormor och jag är i grunden relativt olika varandra, något som ofta skapar intressanta situationer. Jag är i största allmänhet en ganska så sansad figur, något som är en nödvändighet när man lever i närheten av mer koleriska personligheter.
Ett bra exempel på hur det ofta kan upplevas som att vi talar förbi varandra var vårt samtal häromdagen. Jag var på väg hem från västkusten och ringde för att tala om att jag påbörjat hemresan varpå mormor svarar med andan i halsen ”När kommer du hem, tar det lång tid?” ”Njae jag är snart…” ”De kan inte äta, du måste komma nu!” Men jag är i göteborg, kan de inte äta, håller de på att dö?” ”De är överallt, de krälar omkring, överallt! ” Men då håller de inte på att dö då…” Nej men jag orkar inte sitta här längre, de får ingen mat och Diddi är ju helt korkad” ” Har hon ingen mjölk?”” Nej, jo men hon fattar ju inte att hon måste mata dem, de är överallt, hon kan ju inte hoppa!” ”Hoppa?” ”Nu har jag suttit här på stolen och hon hoppar ju inte in till dem och jag orkar inte längre!”” Hon har alltså inte matat dem och de tar sig ur lådan.” ”Jo hon har matat dem och nu sover de men de måste ju få mat innan du kommer hem” ” Jaha, alla mår alltså bra, har fått mat och ni har stängt den undre grinden så att de inte kravlar ut.” ”Precis, men det är högar med mat överallt, precis överallt, rabatten är förstörd!” ”Rabatten?””Och i min säng, under en handduk, när kommer du hem?” ”Jag är fortfarande i göteborg…”
Från detta något förvirrade samtal lyckades jag tolka ut detta: Valparna hade börjat ta sig ut över kanten varpå mormor stängt undre grinden, Diddi ville inte hoppa på sina valpar utan satt utanför och väntade tills mormor öppnade, men var inte så intresserad av att gå in när barnen sov eftersom det inte var någon idé. Diddi hade i sin iver att vara en god mor börjat gömma mat lite här och där, en hög i trappen, en i rabatten, en i mormors säng som hon för säkerhets skull lagt en handduk över. Tvärt emot vad mormor uttryckt så har Diddi tagit moderskapet på största allvar och hon pedantsköter de små barnen så till den milda grad att de inte bara är tjocka, de är också rena och tysta. Mormor tycker ju att hunden ska sköta barnen när hon tittar på, medan hunden i fråga anser att när mormor sitter där och tittar så kan ju hon passa på att lägga sig och snarka eftersom hon då har barnvakt. Man kan ju ibland tycka att jag orsakar min mormor en massa bekymmer och besvär, men just det faktum att hon fortfarande kan göra något så viktigt som att mata hundarna när jag är på vift eller titta till valplådan håller henne alert och vid liv. Om man nu i hela sitt liv varit lite lätt kolerisk och dessutom tagit hand om varenda litet liv som kommit i ens väg så kan man ju inte bara sluta, det skulle vara detsamma som att lägga sig ner och dö.
Små överlevare...
Något vi båda kunde skratta åt skedde några dagar senare, jag hade tagit hem två små mopsar som skulle tillverka nya små trubbisar. De verkade lagom entusiastiska över idén så jag lämnade dem hos mormor i köket och gick upp för att duscha innan middagen. När jag kommer ner håller mormor på att mata mopsarna och de står glatt och mumsar, rumpa mot rumpa. ”men mormor varför ger du dem mat nu, de sitter ju ihop?” ”Vaddå sitter ihop?” ”Jomen de parar sig ju…”” Men det såg inte jag, de var ju hungriga…””De kanske inte ska ha mat nu” ” Men de är ju hungriga…” Mopsarna hade lyckats få ett häng, när hundar parar sig så fastnar de och sedan vänder de sig och står rumpa mot rumpa, och nu var de i himmelriket när de fick mat samtidigt som de satt ihop (bara en mops kan uppskatta något sådant, andra hundar är liksom lite upptagna av själva kärleksakten). Det lilla kärleksparet sov nog ovaggade den kvällen och tyckte att livet ändå var rätt så trevligt.
Vad man än tycker om det hela så kan man iallafall konstatera att det blir lite roligt när två olikheter krockar:)
Tack och godnatt!