Idag var det äntligen dags för en liten comeback på tävlingsbanan för mig:) Jag har faktiskt inte tävlat på fyra år, jag har inte haft någon bra tävlingshäst helt enkelt. Efter att ha haft ganska så fina hästar som Midas och min första häst, Pilot, som gått upp till 1.40-klasser blir man ju lite kräsen, att sitta och hoppa på lokal nivå blir ju då något man bara gör i träningssyfte, målet ligger mycket längre fram. Nu har jag haft ganska mycket tur då det dök upp en trevlig figur här i höstas, den stora Olivia. Olivia är ett litet projekt då hon är jättestor och dessutom var skadad när hon kom. Efter lite rehabilitering och lugn igångsättning är hon nu redo för att börja tävla lite smått. Dagens debut blev nu synnerligen lyckad, ett småpet i första klassen och vinst i andra. Det blev alltså en trevlig comeback både för mig och Olivia.
Fina Olivia...
Olivia är lite tvärtom mot min vanliga hästtyp, jag gillar kvicka och lite heta hästar och är ganska så bra på att få dem lugna, Olivia är mest stor och lite långsam. Hon hoppar dock väldigt trevligt och är nog den snällaste häst jag haft. Man måste ju liksom känna in varje ny häst och hitta det bästa sättet att få ut det som finns i dem och idag fick jag ett kvitto på att vi börjar hitta varandra. Det är egentligen inte själva vinsten som räknas utan snarare det faktum att vi hade ett bra flyt och förstod varandra. Att vi vann berodde faktiskt en hel del på att det stod en funktionär lite i vägen så att Olivia hoppade lite rakt upp och ner över ett hinder vilket medförde att vi hann svänga innanför ett annat hinder. Ibland ska man ju ha lite tur också:) Det gäller ju alltid att våga släppa handbromsen och låta hästen galoppera och när man hamnar lite i trångmål så är det ännu viktigare att tänka framåt. Man kan ju inte rida emot hästen, den väger ju alldeles för mycket för att man ska kunna hålla emot särskilt effektivt, det är mycket effektivare att försöka få hästen med sig genom att rida med den. När hästen känner att man ger enkla signaler så vågar den lita på att det inte kommer ett ryck i munnen eller en spark i sidan och då svarar den oftast genom att bli modig och hoppa i alla lägen.
När man åker på sådana här lokaltävlingar så får man se väldigt mycket dålig ridning. Det som är intressant är att alla dessa ryttare måste ju ha någon slags tränare och man undrar ju då varför inte någon sagt till dem att man hoppar inte en tävlingsbana innan man har balans nog att inte förstöra för hästen. Ett av de vanligaste felen är att ryttaren håller balansen i tygeln och då rycker hästen i munnen i varje språng, om man nu har så dålig balans så är det bara att gå hem och göra sitt grundarbete innan man ger sig på att tävla. Jag kan inte förstå nöjet i att åka omkring och starta en massa tävlingar och aldrig lyckas gå felfritt eller rida med flyt. Några rivningar då och då kan ju vem som helst få men det är mer de ryttare som inte ens har en rimlig chans att rida felfritt som jag inte förstår mig på. Vi behöver verkligen vettiga alternativ till dessa lokaltävlingar där man förutom tävlingsbiten får lite utbildning. I alla andra länder finns det ridklasser som sträcker sig från minsta nybörjare till mer avancerade ryttare. Det fina med dessa är att man kan få vara med även om man är en rätt så dålig ryttare men eftersom det är ridningen som bedöms så förstår man kanske fortare att det inte är viktigt att rida snabbt utan att rytm, balans och god inverkan skapar bra ridning och då blir det desto roligare att rida.
Man blir ju inte en bättre ryttare av att tävla, man blir bara bättre av att träna.
Tack och godnatt!