Valparna kravlar nu fortare för varje dag som går, även den fetaste har nu tagit sig upp på fyra tassar emellanåt. Jag som är van hästuppfödare är fascinerad över den snabba takten som de utvecklas i, hästarna är ju bara såååå långsamma i jämförelse.
Vissa av unghästarna börjar faktiskt arta sig riktigt bra nu och snart är det dags att sälja ett par av dem. Idag genomgick Lukas ett litet test då Olivia som ju bara är tio fick rida lektion på honom. Han skötte sig med bravur (Olivia skötte sig också) och ryttarinnan var mycket nöjd efteråt, han rör sig liksom skönt var hennes kommentar. Lukas har kanske inte den största traven men han är väldigt taktmässig och hans galopp är väldigt fin och balanserad så jag förstår precis vad hon menar. För mig är ett sådant här test mycket viktigare än vilket treårstest eller kvalitetsbedömning som helst eftersom det är det här han ska bli bra på, att bli riden av barn. Han är nu bedömd och har klarat sin examen som "säker barnponny".
En ponny som är balanserad och mjuk att rida är bekväm och för barnen som ju behöver fokusera sig på sin egen ridning och balans så kan det vara viktigare än att ponnyn är flashig. Barn tycker oftast inte att det är roligt att kämpa för att ponnyn ska gå i balans, de vill göra alla övningar på en häst som försöker göra sitt bästa inte på en som stressar eller slöar ihop. Jag tror att det är den egenskapen som de flesta av mina ponnyer har och det är därför många är nöjda med dem. Jag får ofta kommentarer från gamla köpare om att de verkligen uppskattar sin ponny och det är något av det roligaste jag vet, att få höra att barnen är nöjda. Det gör detsamma om ponnyn har presterat segrar i MSVA eller om den har nollat en träningstävling jag blir lika glad för varje ponny som har gjort sin ägare nöjd. Visst är det roligt med fina resultat i höga klasser men det finns så mycket annat värde i relationen mellan häst och ryttare som man inte får glömma bort. Det har tyvärr blivit en trend idag att man ska jaga resultat hela tiden och man glömmer då ibland bort hästen som individ. Det är faktiskt delvis ett resultat av vårt tävlingsupplägg som vi har i det här landet och delvis av vårt försäkringsystem.
Barnen börjar ju oftast tävla på lokal nivå med sin första ponny och redan från första början så gäller det att snabbast vinner. Detta är helt idiotiskt då man helt hoppar över grunderna som ju faktiskt handlar om att lära sig rida i balans. I andra länder har man inte alls samma upplägg, i England börjar man ju med lead rein där det bara handlar om ryttarens sits och går sedan vidare till first ridden osv. I USA har man sina equitation-klasser där man belönar god stil, alla juniorer rider dessa klasser och de lär sig att hoppa banor med bestämda antal steg mellan vissa hinder och halter och andra lydnadsmoment. I Holland rider man med koner på banan som man måste rida mellan, inga snäva svängar där inte. I Tyskland har man väldigt mycket stilbedömningar och även ridklasser där ryttarens stil och skicklighet bedöms. Det är också nästan bara i Sverige som man har B-ponnytävlingar på elitnivå. I de flesta andra länder delar man in i kategorier på lägre nivå, men ska man tävla på elitnivå så är det bara en kategori som gäller. I England så får man starta sin B-ponny på elitnivå men då får den gå i samma kategori och på samma höjd som alla andra ponnyer, alltså 120 cm banor. Vi har ett system som behöver ses över speciellt eftersom man nu från förbundshåll börjar komma på att vi har väldigt många ryttare som inte kommer någon vart.
Vårt försäkringsystem förstärker dessutom denna slit-och-släng mentalitet. Vi har ett system som är unikt i världen på det sättet att vi får försäkra våra hästar för skador som uppstår genom förslitning. I andra länder kan man bara försäkra hästen för saker som kan hända som inte människan är upphov till. Man blir kanske lite försiktigare om man vet att om man rider sönder sin häst så får man ingen ny...
Tack och godnatt!