Jaha, då har man landat hemma i verkligheten igen efter en helg med drömhästar och fantastiska ryttare...
I år var det mycket hög klass på tävlingarna och agnarna sållades verkligen från vetet i finalen. Att få se ryttare som Meredith Michaels-Berbaum och Jessica Kurten rida när de är i toppform är stort och väldigt inspirerande. Sporten har verkligen förändrats under de år jag har varit och sett tävlingarna i Scandinavium och ett tydligt tecken på detta är nog det faktum att det har kommit upp fler kvinnor i toppen och tekniken i ridningen har blivit helt förändrad. Den gamla tyska kraftridningen lönar sig inte riktigt längre eftersom banorna har gått från att bara innehålla höga hinder till att bli otroligt tekniska. I och med detta kan en liten och lätt ryttare som Meredith som bara rider på fin teknik slå ut alla de gamla ringrävarna. I år var det mycket intressant att konstatera att ettan, tvåan och trean representerade tre väldigt skilda tekniker. Meredith, som vann, rider som sagt var lätt och mjukt men med enorm kontroll. Tvåan, Rich Fellers, red i lätt sits i full galopp och lät hästen jobba som den ville och hade inte särskilt mycket kontroll. Denna ridstil kräver en häst som verkligen hjälper till men gör också att ryttaren aldrig stör hästen eller gör fel. Trean ,Heinrich Engeman, rider med tysk kontroll och är en kraftig man med massor av styrka. Bland de ryttare som genomförde hela tävlingen fanns det gott om exempel på olika tekniker men gemensamt för alla var att det krävdes extremt kapabla hästar för att klara den tekniska och höga banan. Det är ju uppmuntrande att konstatera att de svenska hästarna faktiskt klarar sig bra i konkurrensen med de tyska och holländska hästarna. Nu är det ju faktiskt visserligen så att de hästarna vi kallar svenska halvblod egentligen kan kallas europeiska halvblod eftersom de har väldigt mycket sådant blod i sig.
Aveln har idag kommit så långt att hästarna är tillräckligt bra för att klara dessa olika stilar men framförallt så har det tagits fram hästar som passar de lätta ryttarna bättre än vad de gjorde förr. Det var i princip hopplöst för små och lätta kvinnor att rida på sin teknik på de hästar som härstammade från den gamla tidens remonthalvblod som man fick lyfta med handkraft om de skulle hoppa högt.
Den häst som imponerade mest på mig i helgen var dock inte någon av storstjärnorna utan ett litet fullblod som kom från Japan. Japanerna kvalar in i en liga i Asien där man inte hoppar mycket högre än 140 banor så när de kommer till Scandinavium har de nog aldrig sett så höga hinder eller så svåra banor förut. Detta lilla fulblod hoppade med ett otroligt mod och hjälpte sin ryttare på ett mycket imponerande sätt genom en bana som fällde ekipage som var oändligt mycket mer rutinerade. Hästen är en galoppör som är född i Japan villket bara det är intressant. I vanliga fall rider de ryttare som kommer från Asien eller de arabiska länderna på tyska eller holländska hästar som är inköpta av mycket kapitalstarka affärsmän och hålls i träning i Europa. Det här ekipaget satte lite färg på tillställningen och även om de var chanslösa i det stora hela måste man beundra det mod som krävdes för att gå in i denna svåra tävling.
Det är också otroligt intressant att se framtidens topphästar som står i början av karriären. Alla ryttarna hade med sig extra hästar som gick lite tidshoppningar och det var många imponerande hästar med topphärstamningar med i dessa klasser. En favorit bland dessa är Ludger Berbaums Coup de Coer som är så vacker att det nästan är löjligt och hoppar som en gud. Ludger tog dessutom med honom in på alla prisutdelningar eftersom han är lugnare än hans andra hästar. Nästan alla ryttare bytte hästar vid prisutdelningarna eftersom det är väldigt riskabelt att ta in en taggad häst som precis har gått för fullt inne på banan. Den enda gången detta var lite trist var när Meredith skulle ta emot det stora priset och man inte fick se Shutterfly.
Scandinavium är på alla sätt en upplevelse som är svår att beskriva. Stämningen på arenan är enorm och på mässan kan man gå i flera dagar utan att hinna se alla affärer. Det blir mycket känslor när man får se saker som avtackningen av en fantastisk häst som Flippan eller en perfekt kontrollerad runda av världens bästa ryttare, Meredith, som får hela arenan att explodera när hon korsar mållinjen som slutlig vinnare. Det måste kännas fantastiskt för en sådan ryttare som får stående ovationer av elvatusen personer när hon rider runt efter avslutad runda. Jag tror att det inte är så någon annanstans att publiken uppskattar ryttare som inte är hemmaryttare så som man gör i Scandinavium. Ryttarna säger detta hela tiden, att den svenska publiken är speciell för att den uppskattar god ridning vem som än utför den.
Jag har haft privilegiet att få se flera världscupfinaler live genom åren och alla vinnare är oförglömliga på sitt sätt, Milton som var drömhästen med vingar under fötterna, Hugo Simon och ET som fick hela arenan att skandera Hugo, Hugo i tio minuter när de väntade på prisutdelning. För att inte tala om Rodrigo och Baloubet som lekte runt banan och såg ut som om hindren var hur låga som helst, eller Marchus Fuchs med Tinkas Boy, hingsten med attityd. Årets vinnare kommer att fastna mest i minnet som den lyckligaste och den som har tackat hästen mest av alla, Shutterfly och Meredith verkar ha ett mycket speciellt band och hon ger honom all ära på ett fantastiskt ödmjukt sätt.
Det har varit en fantastisk helg med massor av intryck och god mat.
Tack och godnatt!