Det har den senaste tiden förekommit en hel del debatt kring det här med trubbnosiga hundar och aveln på dem. En hel drös med veterinärer har skrivit ett upprop där de vill få till en förbättring då de nu tycker att problemet verkar öka. Det är en bra sak de skriver under för, ingen vill ha en hund med nedsatt andning som svimmar av att gå ut i värmen. Det lilla problemet är nu att hela debatten antagit helt abnorma proportioner och med dagens samhälle med alla sociala medier har precis varenda kotte en åsikt. Visst får man tycka vad man vill om vad man vill, men det är också bra om man inser att det är just det det handlar om, tyckande.

Nu är det så att all avel vi håller på med där vi har ett mål och en stängd stambok får till följd att den genetiska basen smalnar av. Alla domesticerade djur är avlade med avsikt på ett eller annat sätt och de är oftast behäftade med olika fel som då följer deras selekterade gener. Får har i jämförelse med vilda djur svårt att föda, vi vill ha stora snabbväxande lamm och vi assisterar fåren vid födseln vilket gör att även de som har fellägen klarar sig. Hönsen springer runt och lägger ägg året runt, det blir en himla massa slöseri med energi som de bara har råd med tack vare vår hjälp. Det finns ingen hundras idag som är helt fri från de selekterade genernas problematik. Naturligtvis jobbar man som uppfödare för att hitta det friskaste man kan, det är det noggrant avelsarbete handlar om. I hundvärlden verkar det dock som att många inte riktigt förstått hur uppfödare jobbar och det finns nog en stor mängd hundägare som inte tänkt alls på vad avel är.

Varför har vi då gjort så här? Vi har helt enkelt valt ut djur som passar oss och som ger oss det vi behöver och djuren har genom att anpassa sig sett till att överleva. Egentligen utnyttjar även de oss, vi tror att den naturliga selektionen är satt ur spel men kanske är det så att den i allra högsta grad fungerar. Vi gillar stora bedjande ögon, fåren är sådana, de tittar bedjande på oss och ber om hjälp hela tiden och vi hjälper dem så gärna. Deras hjälplöshet inför rovdjursangrepp gör att vi skyddar dem och det är riktigt smart egentligen för med skydd och mat följer ett lättare liv och mer framgångsrik fortplantning. Det finns ju faktiskt exempel i naturen på liknande samspel, myrorna skyddar bladlöss och får mjölka dem som tack för skyddet.

Mopsarna är nu något smartare än bladlössen, de betalar sitt uppehälle med att lägga huvudet på sned och ge sin ägare en och annan puss, ganska så bekvämt alltså. För att få dessa kärleksbevis matar vi dem, tvättar dem, hjälper dem att föda, kliar dem på kliiga ställen och ser till att de har det allmänt bekvämt. Vi har ett grundläggande behov av denna kärlek och alternativet, att leva utan mopsar, skulle innebära en stor ökning av behovet av antidepressiva läkemedel i samhället. Det finns få hundar som är så omhuldade som mopsarna blir av sina ägare och när man nu ifrågasätter deras existens på det vis som vissa gör i debatten blir motreaktionen våldsam. Vi som föder upp dessa underbara individer gör det med vetskapen att risken finns att det föds de som inte är friska, men vi är då inte ett dugg unika som uppfödare sett då alla uppfödare av alla domesticerade djur föder upp med exakt samma vetskap, det föds sjuka djur ibland.

Tack och godnatt!