Igår såg jag hästmannens sista strid på svt play. Det var inte en rolig dokumentär, det var hemsk att se hans ångest över sina älskade hästar. Det är på något sätt varje djurägares mardröm att tvingas ge upp sina djur och sedan höra hur de möter ett sämre öde. Nu var säkert dokumentären vinklad men det man kan se är inte någon hänsynslös djurplågare utan en kanske något ovanlig man som verkligen jobbar med sina hästar på ett sätt man inte gör längre. Man ger ut ett djurförbud för att förhindra framtida lidande istället för att ge råd och anta att någon som brinner för sina djur som han gör faktiskt har en önskan om att göra allt för deras välbefinnande. Det är ett jätteproblem att man har bestämt sig för att använda lagen på detta vis och dessutom olagligt då man utdelar något som i alla andra länder ses som ett straff utan någon form av vettig rättsprövning och utan tidsbegränsning. Vi är tydligen inte heller lika inför denna "lag", en känd veterinär misshandlade medvetet en häst och dömdes till två års djurförbud. Det känns som om straffskalan är lite sned när man får ett lägre straff för en handling som bevisligen orsakat lidande än för lidande som man skulle kunna orsaka i framtiden. Det borde ju dessutom vara värre att aktivt orsaka skada än att skada genom oaktsamhet.
Någonstans så känns det som om man silar mygg och sväljer kameler då man lägger en massa krut på husdjur istället för att jobba för att förbättra för produktionsdjuren. Om man tittar på hästarna i filmen så kan man inte se några eländiga lidande djur, visst fanns det ett otrevligt sår på ena bakhoven på en häst, men det var knappast ett skäl till att ta hästen från ägaren. Mina stackars industrihönor var oändligt mycket sämre när de kom hit. Där kan man prata om att inte få individuell vård. Frågan är ju också vad som är lidande för en häst, vi kan ju inte utgå från ett mänskligt perspektiv utan måste försöka förstå hästens perspektiv.
Om hästen får gå ute i en stor hage men råkar skada sig på en pinne mår den då sämre än en häst som står inne dygnet runt men som inte riskerar att skada sig på pinnar? Det är här det skär sig, enligt Länsstyrelsen i Stockholm är det bättre med liten grusad rasthage än stor skogshage. Den senaste idén är att man måste ha ett fönster till varje box för att se till att hästen får dagsljus. Att man samtidigt har krav på utevistelse tänker man inte på, så när djurägaren påpekar att de får dagsljus när de är ute och att de egentligen mest står inne när det är mörkt ute tar man inte hänsyn till. Att hästar i Kiruna inte får dagsljus överhuvudtaget på vintern är inget problem, de bor ju inte i Stockholm. Det är viktigt att kunna sköta hästen vid elavbrott är också ett argument, man förutsätter då att alla elavbrott sker under dygnets ljusa timmar så att man kan se i det fina ljuset från sina fönster (pannlampor och ficklampor finns bara i Kiruna). Det ska bli mycket intressant att sätta tänderna i detta fall kan jag bara säga...
Jag tror fortfarande inte att allt detta är de enskilda inspektörernas fel utan det handlar om en dålig ledning och styrning från Jordbruksverket som skapar osäkerhet. Nu ska man ju dessutom lägga ner landsbyggdsdepartementet så dessa frågor kommer inte vara prioriterade de närmaste åren. Som konsument skulle jag vara extra bekymrad över detta då landsbygden ska försörja landet och maten är en av de största frågorna vi har. Att stoppa in detta hos näringsdepartementet är livsfarligt då landsbygden bara blir en liten del av arbetet där och riskerar att marginaliseras. Nu är det inte så förvånande att det blev så då man aldrig varit särskilt intresserad av landsbygd inom den rödgröna rörelsen. De gröna gillar visserligen natur men deras politik kommer att försvåra för bönderna på flera sätt. Höjd bensinskatt, vägavgifter och sådant gör inte livet lättare på landet. Att göra sig mer beroende av importerad mat genom att driva bönder till att lägga ner är knappast miljövänligt. Man vill att folk ska köpa ekologiskt och att vi ska producera mer ekologiskt i Sverige, men man glömmer ofta att informera om att en svensk normalgris har haft ett bättre och mer giftfritt liv än en dansk ekogris och den danska stackars grisen har haft det oändligt mycket bättre än den stackaren som levt i Italien. Detta är tack vare vår svenska djurskyddslag som är väldigt bra i det fallet, men som behöver tolkas lite vettigare vad gäller straff och myndighetsutövning...
Tack och godnatt!