Ett ordspråk som tidigt introducerades i mitt liv var ”ändamålet helgar medlen”. Det kan ju tyckas vara ett något udda ordspråk att lära sig tidigt i livet och är ju egentligen en ganska så stor filosofisk fråga. Är det rätt att göra en moraliskt tveksam handling om man därigenom skapar ett resultat som kan räknas som gott. I min värld är det nu inte det eftersom den dåliga handlingen också ger ringar på vattnet som är negativa medan enbart goda handlingar ger positiva effekter. Jag tror alltså inte ett dugg på just det ordspråket men bär med mig det ändå eftersom det är lika viktigt att komma ihåg vad man inte tycker som vad man tycker.
Detta ordspråk lärde jag mig då mormor läste Fältskärns berättelser av Topelius som godnattsaga när jag var i sjuårsåldern. Det är väl kanske inte att betrakta som en traditionell barnbok direkt, en hemsk historia där man fick följa familjen Bertelskölds öden och äventyr genom den svenska krigshistorien. Hjältar och ungmör dog som flugor under fruktansvärda omständigheter. I Topelius värld var det jesuitordens hemliga ordspråk och bara det faktum att jag noggrant fick förklarat vad en jesuit var har definitivt satt sina spår. Mina bokvanor blev tack vare detta något udda, visst läste vi även Astrid Lindgren men helst skulle det vara klassiska berättelser. Gösta Berlings saga och Jerusalem av Selma Lagerlöf lästes också högt. När man får sådan saker upplästa för sig så blir ju följdfrågorna därefter, religion, historia och filosofi går ju inte att undvika när man ska förklara häxprocesser och alla dessa krig som hela tiden förekom.
Dessa bokvanor innebar att jag tidigt började läsa romaner själv och det är jag tacksam för. Att läsa tidigt och mycket ger en enorm fördel i skolan och resten av livet. Språket är en av de viktigaste saker vi har, hur klok man än är så är det omöjligt att förmedla något utan ett rikt språk. Svordomar och ilska tar vid när man saknar ord. Det kan tyckas onödigt att kunna tala med svåra ord, men med de svåra orden kommer mer nyans. Ett platt språk med få ord lämnar luckor i det man vill förmedla. Det är inget fel i att vi berikar språket med nya uttryck men när de nya uttrycken är skällsord eller korta enstaviga ord som ersätter halva meningar så blir vi inte rikare. Jag älskar verkligen det skrivna ordet, få saker är så trevligt som att läsa välskrivna, välformulerade texter med genomtänkt innehåll och få saker gör mig så ledsen som texter som är fattiga och utan vettigt budskap.
Alla dessa ord och ordspråk som jag fått med mig rinner ofta ur mig lite i tid och otid. Barnen i stallet blir rätt så frekvent utsatta för olika uttryck och efterföljande harang om dess betydelse. Ofta så råkar jag kläcka ur mig något snusförnuftigt varpå det stackars barnet frågar vad jag menar eftersom hälften av orden har sin härkomst från någon gammal roman som ingen skulle öppna i dagens läge. Om någon frågar så blir jag naturligtvis överlycklig och förklarar gärna exakt vad jag menar, vem som sa det först och hur det påverkat världen. Kanske fastnar något ibland, men mest misstänker jag att de tycker att jag lite udda. Ungdomarna idag är precis lika smarta och duktiga som min generation var, de har samma svamplika hjärnor som plockar upp kunskap överallt men det som ständigt ändras är ju källorna. För mig var det Lagerlöf och Topelius, för dem är det internet där det skrivna ordet fortfarande är det viktigaste medlet för att förmedla kunskap. Om jag fick önska något i denna bloggande tid så är det att ordrikedomen får bestå och att de texter som riktar sig till ungdomar blir rikare och mer nyanserade.
Tack och godnatt!