Vissa delar av mitt jobb är faktiskt inte särskilt roliga. Idag var en sådan dag när det var tvunget att ta itu med en lite tragisk del. En av mina inackorderingar har blivit utdömd och idag var det dags för avlivning. Visserligen så har jag ingen som helst skyldighet att ta hand om detta, men jag tycker att alla hästar förtjänar ett värdigt slut och kan jag hjälpa dem med detta så gör jag det. För ägarna är ofta avlivningen traumatisk och om de är med vid den så finns det ganska så stor risk att alla deras känslor upprör hästen så att den inte får ett lugnt slut. Om man som ägare absolut vill vara med så är det oftast bäst att stå lite på avstånd och låta någon annan hålla i hästen så att den hålls så lugn som möjligt. För hästen är det absolut inget konstigt med att jag sätter på en grimma och går ut med den, oftast hinner de inte ens fundera på vad som ska hända innan det är klart. En morot, lite kli i pannan och sedan inget mer...
Även om jag har varit med vid många avlivningar vid det här laget så är det alltid påfrestande att vara med de där sista minuterna av en varelses liv. Det är ändå en individ som försvinner för alltid. Man blir liksom tömd på energi även om det inte är en häst som man har en jättenära relation till. På sätt och vis så får jag alltid en personlig relation till alla hästar som står på gården då jag ger dem i princip alla måltider och släpper ut och in dem varje dag. Skillnaden mellan mig och en vanlig hästägare är att jag inte lägger all min energi på en eller två hästar utan sprider ut den på väldigt många hästar. Detta gör det lättare att gå utanför mina egna känslor inför avlivningen och bara fokusera på hästen och dess behov.
Dagens avlivning var lite extra tråkig då hästen bara var sju år gammal. Den stackaren var tyvärr redan slut i sin kropp och det var alldeles för många fel på henne för att det skulle löna sig att försöka få henne frisk. Faktum är att det inte är helt ovanligt att unga hästar har liknande problem som hon idag och jag funderar ofta på vad som är felet. Jag tror att det är en kombination av fel som begåtts i detta fall. Först har man kanske en uppfödare som inte riktigt har lyckats med att ge hästen en bra start. I dagens fall så hade hästen inte heller en riktigt bra exteriör, hon hade inga stora avvikelser som gjorde att gemene man reagerade men som uppfödare så tittar man på detaljer och då kunde man se att hela hästen var lite fel ihopkommen. Sedan så har man kanske problem med grundutbildningen på hästen, en ponny blir ofta inriden av ett barn och detta är inte alltid lämpligt. Det är också svårt att hitta riktigt bra tränare som engagerar sig tillräckligt för att säga ifrån när det inte riktigt går som det ska. Det finns många tränare som idag hellre behåller sina elever än kritiserar dem och då blir det lite farligt, hur ska ryttre och häst kunna utvecklas om man inte vill ta kritik. När den lite dåligt balanserade unghästen sedan kommer ut på tävling får den jobba desto hårdare. Om hästen då är snäll så kämpar den på ändå men till slut så orkar den inte längre och så tar den slut redan innan den egentligen har börjat. Det är det som är det sorgliga, de hästar som slår bakut när det tar emot hamnar sällan i den situationen utan det är de mjuka individerna som tar slut.
I denna historia är det inte bara synd om hästen, det är också synd om det barn som köpte hästen med förhoppningen om att få sin drömponny och som efter en kort tid fick veta att den var trasig.
Tack och godnatt!