Då sitter jag här igen med en pustande och suckande hund som inte kan sova och som bara beklagar sig över att livet har blivit tungt. Diddi ska egentligen föda om några dagar men verkar inte riktigt klara att hålla de små grynen på plats särskilt länge till. Hon påminner mer och mer om en strandad val och hela hon gungar när hon går. Vi var och röntgade magen hos Andreas för att räkna valpar men hon var så stor att hon inte fick plats på hans röntgenplatta, i den del som hamnade på bild såg vi iallafall åtta små skallar så minst åtta är de (frågan är bara om det låg några utanför bild). Jag (och även Diddi misstänker jag) är helt nöjd om det skulle bli åtta små nya liv, blir det fler så blir det så trångt i mjölkbaren och det innebär en massa extra jobb för matten.
Diddi och jag har faktiskt klivit in i slutfasbubblan nu, hon pustar och vaggar och jag får lov att vara vaken hela nätterna för att släppa ut för kissning, massera magen, klia på huvudet och lyssna på högljudda snarkningar vid de tillfällen hon somnar. Diddi drar ju riktiga högljudda stockar om hon somnar fel när hon inte är på tjocken också, men nu har ljudnivån ökat till bullernivå all sömn i hennes närhet är fullständigt omöjlig. Det är tur att det kommer en belöning i form av nya små underbara trubbnosar i slutet av denna period av prövningar...
Diddi när hon var precis alldeles ny i världen...
Det är ändå lite fantastiskt att tänka att i precis samma låda och samma rum har både Diddi och hennes mamma Astrid fötts och nu ska alltså en tredje generation pugboxrar se dagens ljus härinne.
Vi väntar och längtar efter de små nykomlingarna nu (jag längtar i alla fall, Diddi har ingen aning om vad som väntar och längtar följdaktligen troligtvis inte lika mycket). Nu håller vi tummarna för en snabb förlossning inom de närmaste dagarna innan matten blir alltför utmattad av allt nattvakande:)
Tack och godnatt!