Idag blev det en sorglig eftermiddag som slutade med att Baresco fick somna in. Han har funnits med i 22 år och det blir naturligtvis ett ganska stort hål efter honom.  Det hela var faktiskt lite chockartat då han var frisk och glad när han gick ut i morse och ingen kunde då ana att han skulle insjukna så fort att han inte gick att rädda bara några timmar senare. Han fick något så ovanligt som en blodpropp i bakbenet och det svullnade upp extremt snabbt och gjorde dessutom väldigt ont. Vi fick nästan bära in honom från hagen trots att han fått morfin för att det skulle göra mindre ont.

Trots allt så hade Baresco ändå tur, han fick snabbt hjälp av en mycket duktig veterinär som kunde hitta felet och ställa diagnos. Han hade också tur med att ha en mycket bra ägare i Carro, som var stark nog att ta rätt beslut och som satte hans välfärd före sin egen. Det hade varit väldigt lätt att greppa efter halmstrån och släpa iväg honom till klinik eller låta honom vänta över natten för att vänja sig vid tanken. Även om man trott på en mikroskopisk chans att rädda honom så hade kostnaden i lidande varit för hög och nu fick han ett värdigt slut i lugn hemmiljö med vänner omkring sig.

Baresco hade också tur med sitt liv, han fick ha samma ägare i alla sina 22 år och bodde större delen av sitt liv här på Åkerby (med undantag för ett par små utflykter till närliggande stall). Han föddes faktiskt på min födelsedag medans vi satt och åt middag och med på den middagen var Carro så hon var verkligen med från början. Han var det andra fölet som föddes på gården och har därför en mycket speciell plats i mitt hjärta då det naturligtvis alltid blir så med de första fölen man får vara med om att följa från första början. Baresco var alltid en ganska så speciell häst, han kunde vara envis som en åsna men samtidigt världens snällaste. Han visste precis vem han kunde köra med och när, ibland gick det inte att hämta honom i hagen eftersom han växte fast med alla fyra benen men så fort en auktoritet dök upp eller det utlovades mat så gick han hur fint som helst. När det gällde ridning så kunde vem som helst rida honom eftersom han var så snäll. Han kunde dock vara outhärdligt lat och hasa runt i löjligt långsam takt om man inte var bestämd nog. Med bra ryttare så vaknade han ändå till liv och om han bara fick vara med och hoppa så kunde det plötsligt gå i full galopp (han gjorde några hårresande snabba rundor på våra åkerbymästerskap så sent som förra året). just hans förmåga att växla mellan trygg nybörjarhäst och duktig tävlingshäst var nog hans största styrka. Det är ju också något alldeles speciellt med djur som blivit lite äldre, de har en extra pondus och ett lugn som tar många år att hitta. Baresco var de senaste åren en sådan individ som var självklar i sitt sätt att vara och som jag alltid visste var jag hade. Han var så begåvad när det gällde hur man beter sig med andra hästar att han tillbringade en hel del tid både som barnvakt åt unghingstar och som sällskap till Magic och Splendid. Han var helt enkelt en egen liten häst och jag tänker nu lite extra på Carro som haft honom med sig i vått och torrt i 22 år.

Carro och Baresco...

Baresco och Magic...

Barsecos död är lite slutet av en era och jag är glad över att ha fått följa denna speciella hästs liv och leverne i alla hans 22 år.

Tack för allt Baresco!