Idag har jag haft en strålande dag på Salsta. Jag har sprungit och sprungit med en himla massa små ponnyer, men det var mest bara roligt. Ponnyerna skötte sig strålande och de är ju dessutom så fina att det bara är ett nöje att få vara med och visa upp dem. Det var verkligen Salstas och Molstabergs dag, i alla klasser där det var ponnyer med från något av stuterierna kom de på första plats. Det blev också många guld till dessa fina ponnyer och som grädde på moset så visades en avkommeklass efter Splendid som blev guldbelönad. Att få en avkommegrupp efter en hingst guldbelönad är inte det lättaste eftersom man måste få ihop minst fem avkommor som visas på utställningen och det krävs ju att dessa fem håller en hög och jämn klass för att domaren ska tycka att den är värd guld.
Jag visade hela fem ponnyer och av dem blev fyra guldbelönade och en silverbelönad. Bäst gick det dock för Salstas Sweet Pea som blev guldbelönad och reserv senior champion och reserv BIR. Hon travade så bra att hon slog ut nästan alla de yngre ponnyerna och blev endast slagen av Mr Milligan som är en helt fantastisk hingst i sina bästa år, inte dåligt av ett arton år gammalt avelssto. Det är bra för egot att visa fina ponnyer och ännu bättre mådde mitt ego av att domaren efter utställningen sa att "you showed your ponys beautifully, very well done". Det är som att få MVG plus eller något att få höra från en engelsk domare att man har gjort ett bra jobb. En sådan sak kan ge en massa energi till att fortsätta jobba på. Man blir ju aldrig fullärd vare sig det gäller ridning eller något annat när det gäller hästar så all uppmuntran behövs så att man orkar fortsätta att hålla sinnet öppet för nya lärdomar. Det är ju så att om man vill bli bättre så måste man ta in allt som folk säger och sedan sålla ut det som är bra råd. Ödmjukhet är svårt att lära sig men otroligt essentiellt. Man får dock inte bli så ödmjuk att man inte tror på det man gör för då blir inget gjort alls, det är alltså en fin tråd man måste balansera på mellan ödmjukhet och självförtroende (jag lider nog ingen brist på självförtroende dock men får därför jobba mer på ödmjukheten).
Jag tycker faktiskt att det är roligare och roligare att ställa ut små welshar och befarar att jag är på god väg att fastna i welshträsket (det var inte jag som uttryckte det så men jag tycker att det är ganska målande). Till min stora förskräckelse börjar jag nu sakta men säkert lära mig en del om welshar och stamtavlor och olika typer (det är tydligen så det börjar). Det är nog tur att jag redan har alldeles för många ponnyer för att ens tänka på att skaffa welsh också ( jag har iofs börjat nagga lite i kanten av welshaveln då jag ju faktiskt nog får en welsh partbred nästa år). Jag har ju dessutom turen att få åka och visa fina ponnyer som redan är tillverkade av duktiga uppfödare. Welshfolket är dessutom väldigt trevligt och det finns många erfarna uppfödare att prata med på deras tillställningar. Det är alltid intressant att höra hur olika uppfödare tänker i sin avel, det finns lika många ideér om hur man får fram den bästa individen som det finns uppfödare och tur är väl det för annars skulle utmaningen försvinna.
Tack och godnatt!