Att mitt liv domineras av en massa djur är ju ingen nyhet, men hur komiskt livet blir med så många djur omkring sig är det nog få som kan förstå. Jag är ju ganska så ny på det här med höns och det har varit en spännande resa att få lära känna en helt ny art. Höns är verkligen en sort för sig, de har ett otroligt komplicerat socialt liv och samtidigt så är de ena riktiga hönshjärnor. Varje kväll organiserar de sig enligt ganska så avancerade rutiner där varje höna sätter sig på en viss plats i en viss ordning, det tar en lång stund att få till detta och kräver en hel del planering från de ranglägsta hönorna som måste iakta och läsa av  de andra hönsen. Denna komplicerade procedur klara de av att hålla reda på, men om man mot all förmodan råkar flytta deras vatten en decimeter åt höger så går hela deras liv i kras. "Vad tusan är det där?" Gå fram och kolla!" Nej du får kolla!"Aldrig i livet, tror du att jag tänker bli uppäten av krokodilerna!"Skicka fram tuppen, han är ändå bara bra som kanomat!"Var tusan är han?"Hjääälp!"Alltså allvarligt, hur tusan ska man kunna leva på det här stället,vattnet är borta och någon har planterat in krokodiler!".  Panik i hönsgården är ett konstant tillstånd.

För att spä på det hela lite har jag ju skaffat några små ankor. Dessa är nu inte alls sådär krångliga, de vaggar mest omkring och tigger mat eller ligger och guppar i sin lilla badbalja. Jag upplever att ankor är mycket mer anpassade för att klara sig utan minutiös skötsel än vad de virriga hönsen är. Mina ankor får nu bo i fårhagen med fårskallarna och de traskar runt och är rätt så nöjda med det. Idag så blev vi dock lätt överraskade då det plötsligt kom en stor fågel flygande över eleverna på ridbanan, det var en av ankorna som provade sina vingar och jag kan nog säga att den var själv lika förvånad över att det funkade. Först tog den i för kung och fosterland och lyckades flaxa tillräckligt högt för att börja glida litegrand. När den kommit ut över ridbanan fick den plötsligt panik vid insikten att den nu flög och efter att förtvivlat svängt hemåt så flaxades det lite hit och dit för att sedan missa landningen i hagen med ett antal meter. Med lite ansträngning tog den sig upp på staketet och där blev den sittande lite fundersam över om den skulle våga hoppa hela vägen ner på marken igen. Frågan är nu bara när resten tänker börja flyga:)

Man kan nog lugnt säga att mina hästar är bland de mest miljötränade man kan hitta, lösa får, fnysande mopsar och en och annan flygande anka är saker de tar med ro. Även eleverna blir ganska så miljötränade, vid lösspringande djur är det bara att ta en liten burk med mat och skramla så kommer de och man kan stänga in dem på lämpligt ställe. I början ringer de eller kommer springande, men efter ett par år på Åkerby går det över och man inser att det är lättare att bara valla in djuren igen. Att få panik är poänglöst.

Tack och godnatt!