Idag har vi haft besök av veterinär Andreas som har id-kontrollerat Olga och tittat på Midas hov.
I torsdags när jag red på Midas så började han helt plötsligt halta jättemycket. Det hela var väldigt konstigt, för han hade gått riktigt bra i ca 20 minuter och när vi tog en skrittpaus så började han halta och linka. Först trodde vi att han hade vrickat sig eller att han fått en akut senskada, jag hann se framför mig hur hela vårsäsongen rann ut i sanden. Det underliga var att han inte svullnade eller blev särskilt varm så jag fick helt enkelt ställa in honom och vänta tills fredagen och kontrollera honom igen. Först när jag tog ut honom ur boxen och lindade av så syntes det inget men när vi gick ut genom dörren och det började lute neråt så var det elände igen. Det var bara att traska in och börja leta fel. Han hade lite puls i kotan men reagerade ingenting på att jag drog och böjde och klämde på benet. Det var bara att ta fram den gamla visitertången, och mycket riktigt så hoppade han högt när man klämde på en liten punkt på hoven. Idag när Andreas var här så gjorde vi ett litet hål på denna punkt och så rann världens minsta lilla hovböld ut. Tänk att denna stora häst kan bli så eländig och få så ont av en så liten skada. Midas är faktiskt osedvanligt pjoskig av sig och så fort man ska behandla minsta lilla sår så beter han sig som om han faktiskt håller på och svimma av smärta.
Det har varit något av ett hovböldsår i år och nu har jag haft tre stycken. Nirvanas böld ahr läkt ut för en tid sedan och hon var, till skillnad från Midas, riktigt snäll att behandla. Hon hade en jätteböld i strålen och hoppade nästan på tre ben, men stod helt still när vi skar i bölden och när vi bandagerade. Midas, storfjanten, fick vi lov att ge lugnande till bara för att kunna undersöka ordentligt. Nu står han inne och tycker synd om sig själv med foten i ett stort blått paket. Som tur är så har han sällskap av Nicke som också har en hovböld.
Nicke har varit lite knackig i ett par veckor men det har inte gått att lokalisera bölden ordentligt så vi har fått vänta ut den. Den kom ut i kronranden i förrgår och nu får han alltså också stå inne medans den rinner ut och torkar upp. Hovbölder tar oftast den vägen ut och på unghästarna så är det nästan bättre att den kommer ut så av sig själv än att man skär upp hella hoven för att hitta den. Om man måste skära mycket så behöver man gipsa och detta är inte så roligt att hålla på med på en ettåring. Gipset måste då läggas om varannan dag tills det har bildats nytt horn under sulan och det kan ta ganska lång tid om det är en stor infektion. Om hovbölden får ta sin naturliga väg ut så tar det några veckor för den att vandra ibland men å andra sidan så läker den ganska fort när den väl har spruckit upp. Det är alltså en balansgång när det gäller hovbölder och man får vara lite veterinär själv för att kunna avgöra vad man ska göra från fall till fall.
Med Nirvana så var det så att Andreas inte ville skära eftersom det var ett stort område så den rensade vi när den hade spruckit och man verkligen kunde se var det behövde rensas, men med Midas var det bara en punkt så då skar vi. Nicke har ju inte varit jättehalt förrens de sista dagarna innan den sprack upp så då skar vi inte. På tisdag kommer dessutom Rory så då får Midas en sista behandling och sedan är han förhoppningsvis ganska frisk.
Det är tur att jag tycker att det är lite spännande och intressant med otäcka sår och bölder annars hade det kunnat bli riktigt besvärligt ibland.
Tack och godnatt!