De senaste två åren har för mig inneburit ett obehagligt uppvaknande vad gäller det samhälle jag lever i. Genom åren har jag alltid sett Sverige som ett land fullt av tolerans och solidaritet, men då en alldeles för stor del av medborgarna valde att ge sina röster till ett parti med en mycket tveksam inställning till mänskligheten i allmänhet och invandrare, eller ickesvenskar, i synnerhet började det gå upp för mig hur fel jag haft. Jag tror att de flesta människor anser sig vara goda och ha goda avsikter, men ibland så slår det ändå fel.
Ibland är det numer väldigt tröttsamt att öppna facebook och sköljas över av en massa negativ smörja som sprids av olika bekanta som vid vissa tillfällen bara missat det där med källkritik men som i andra fall verkar ha drabbats av den allmänna villfarelsen att om man bara upprepar frasen ”jag är ingen rasist” så är det man sedan sprider inte rasistiskt. Visst kan det vara svårt att definiera uttrycket rasism, men det finns en sak som är mycket lättare att definiera och det är intolerans och den frodas idag.
Jag har i min bekantskapskrets tydligen både nationalister, rasister, kommunister och säkert flera ismer till, men… alla de kommunister, socialister eller miljöpartister jag känner är inte ett dugg tyngda av skam över sin övertygelse. De tar gärna en diskussion med mig, jag är ju själv centerpartist och liberal i min övertygelse och står gärna för det och tar gärna en debatt med vem som helst, men än så länge vill ingen sverigedemokrat ge sig till känna i min bekantskapskrets. Vari ligger då skammen i att vara sverigedemokrat? Är det så att man egentligen vet att SD är sprunget ur en ordentligt brun rörelse, skapat av nazister och rasister, men vill tro att mantrat ”jag är inte rasist” gör om historien. Det är ytterst anmärkningsvärt att vilja vara en del av en rörelse men samtidigt förneka dess historia. Av någon konstig anledning så verkar det vara otroligt viktigt för de fåtal personer som nu erkänner att de röstar på SD att påpeka hela tiden att de inte är rasister och att de aldrig har varit det. Lika viktigt är det tydligen att påpeka att Jimmie Åkesson inte är och aldrig varit rasist. Att vara så historielös är bara sorgligt och den totala förnekelsen måste därför vara ett tecken på skam.
Min uppmaning till alla sverigedemokrater är nu att de ska våga kliva fram och ta diskussionen, men också då erkänna att ni tror att svenskar på något sätt är bättre än andra människor, att en människas födelseort spelar roll för hens värde, att en människas sexuella läggning spelar roll för om de kan vara lämpliga som föräldrar, att pressen behöver styras eftersom den vinklar saker fel, att svensk kultur är bättre än andra kulturer, att de människor som är födda utanför norden inte ska bo i norden, jag skulle kunna hämta hela SD:s partiprogram, men dessa punkter är några som jag gärna diskuterar.
Jag tänker inte anklaga varenda sverigdemokrat för att vara rasist, men däremot får ni tåla att jag tycker att ni är ena intoleranta stackare som behöver få höra om äkta solidaritet. Att dela bilder på en matlåda och säga att det är synd om pensionärerna som inte får ordentlig mat är inte solidaritet, att säga att vi kan väl hjälpa fler på plats istället för att låta de som tagit sig hit stanna är inte solidaritet, att ställa en svag mot en annan är definitivt inte solidaritet. Solidaritet är att både hjälpa de gamla och ta emot en främling utan att ställa motkrav eller kalla sig själv en hjälte. Själv är jag en frisk människa som arbetar och betalar skatt, har min mormor kvar hemma och ser till att hon får bra mat, och jag har absolut inga problem med att jag försörjer både min mormor och en asylsökande genom min skattsedel, jag kan faktiskt inte komma på vad som skulle vara bättre att använda mina pengar till:)
Mormors lördagslunch, bruschetta med buffelmozzarella och tomat…
Tack och godnatt!