Återigen kan jag konstatera att jag är världssämst på att vara sjukskriven. Minst tre månader skulle jag i princip vara halvt handikappad och helt sjukskriven. Jag skulle ta det lugnt och gärna gå små promenader. Du har väl en griptång var det sista de frågade innan jag fick lämna sjukhuset. Efter en sådan operation som jag gjort får man ont och blir fumlig och dessutom så kan man inte böja sig och ta upp de saker man tappar.
Detta låter ju lite halvdeppigt, men det stämmer inte riktigt överens med hur det blivit. Jag är i princip fullt rörlig och kan definitivt plocka upp saker från golvet utan hjälpmedel. Smärtan är helt borta och av någon underlig anledning så känns det bättre än på många år i ryggen. Det är faktiskt en ganska så fantastisk resa min kropp gjort. Från att ha svåra smärtor i rygg och ben, ha tappat känseln i fötterna och snubbla på plan mark, genom en ganska så besvärlig stor operation till att känna sig relativt frisk.
Faktum är att jag nog är något av en mirakelpatient, i ungefär åtta år har jag haft nedsatt känsel i min högerfot och alla läkare har sagt att nervskadorna borde vara irreversibla, men på något sätt har de överlevt och känseln är nu tillbaka. Mina mediciner ligger dessutom kvar i kartongerna och hjärnan är för första gånegn på ett bra tag tillbaks i god form:)
Nu är att jag i princip är i full gång och jobbar igen:) För alla som nu blir oroliga så kan jag lugna er med att jag hela tiden känner efter så att jag inte överanstränger mig. Jag håller alltså på som vanligt och matar djur hela dagarna och dessutom jobbar jag lite hästar från marken, inget jättetungt egentligen. Jag fick ju order om att röra på mig och så länge det inte gör ont har jag inga direkta begränsningar. Tunga lyft och stötiga rörelser undviker jag naturligtvis i möjligaste mån och såhär långt känns allt bara bra. Skruvarna och plattorna håller ju allt på plats i ryggen och musklerna skulle ta åtta veckor på sig att läka ihop så nu efter tio veckor är det relativt stabilt. Det underligaste är ju faktiskt att mina nerver inte protesterar mer utan att de snällt vaknat till liv och gör sitt jobb.
Det ska nu bli mycket intressant att se vad de säger vid återbesöket, det är ju inte mycket som stämmer med hur de sa att det skulle vara. Ännu roligare ska det bli sedan när jag får börja träna på riktigt. Även om jag är ganska igång nu så är min kondition urusel och med det tempo jag håller nu lär den inte bli så mycket bättre. Jag håller nu tummarna för att alla små benbitar håller på och växer ihop som de ska så att träningen får komma igång.
Det är faktiskt lite intressant med just nervsmärtor som jag haft, det gör ju inte bara ont i det område där skadan finns utan smärtan hamnar på helt andra ställen. Förträngningen i ryggen har sagt till hjärnan att tårna är krossade. Det går faktiskt att gå runt den smärtan och ändå använda sin fot, om man tittar ner på foten kan man ju logiskt se att den är hel och då kan man tvinga musklerna att gå på den och röra på den trots smärtan som ju inte stämmer överens med verkligheten. Smärtan är en felsänd signal. Just det faktum att jag hela tiden tänkt bort de felsända signalerna har gjort att jag använt benen mer än hjärnan velat och därför så har nerverna en god chans att bete sig rätt när signalerna nu hittar rätt igen. Att jag lever så i mitt huvud och är envis har alltså i detta fall varit mycket positivt. Nu blir det bara bättre för var dag som går och kroppen svarar på mina tankar som jag tänkt mig:)
Tack och godnatt!