Det ligger nog otroligt mycket sanning i det gamla uttrycket att skönheten ligger i betraktarens öga. Den mesta skönheten hos djur och människor kommer ju faktiskt inifrån, en lycklig människa är vacker och ett välmående djur är också oftast vackert. Den man älskar är alltid vacker.
Jag kan mycket väl förstå att inte många ser skönheten hos Diddi när hon kommer galopperande, faktum är att denna bild nog mest motsvarar den skräckbild de flesta har när de ser henne och Astrid komma i full fart på gårdsplan.
Jag ser liv, glädje och lyckorus, en annan ser galna ögon, stora tänder och livsfara. De som ser livsfaran känner ju inte Diddi och har inte fått uppleva hennes ganska så milda och kärleksfulla personlighet. En bild som denna ger ju ett helt annat intryck av hennes garnityr, mjukt ofarligt och något som inte ens ett litet mopskryp är rädd för.
Man kan ju inte låta bli att fundera en del över detta med skönhet när man åker runt och ställer ut både hästar och hundar på det viset som jag gör. Lilla Kajsa är ju naturligtvis i mina ögon en mycket vacker liten mops, men det har ju väldigt mycket att göra med att jag ser hennes fantastiska lilla personlighet varje dag och hon sprider verkligen glädje här hemma. Vi var ju i Danmark i helgen på utställning och hon fick nu sitt fjärde CACIB vilket gör henne till internationell utställningschampion, en inte alltför lätt bedrift i den stora konkurrens som alltid råder i mopsringarna.
För någon som inte älskar mopsar och deras platta små ansikten är det naturligtvis nästan omöjligt att förstå vad som är vackert hos just denna lilla figur, de flesta tycker nog faktiskt mest att hon ser lite lustig ut. En mopsentusiast kan dock gå igång på hennes ögon, haka, perfekta lilla kringla osv. Det som ändå avgör mycket när man står där i ringen bland alla andra perfekta små mopsar är hennes personlighet, har hon en bra dag så älskar hon det hon gör och det märks. När vi ska åka på utställning blir hon så lycklig att hon nästan skriker och hoppar upp och ner (mopsar kan faktiskt skrika lite som en lycklig femåring, iiiiiiiih liksom). Kajsa älskar nog utställningarna för att hon känner att vi gör något roligt tillsammans, jag blir ju också glad när hon är så duktig och man hamnar då i en positiv spiral. I Danmark så blev det extremt positivt, först gick det så bra för Curt-Åke att jag var överlycklig när Elsa skulle ut. Elsa visade sig fantastiskt bra och gjorde så att när det väl var dags för Kajsa så fanns det ingen press kvar, helgen var redan en framgång. Kajsa kände naturligtvis att matten var glad och började då spexa och ställa upp sig utan minsta kommando redan när hon fick komma ut för uppvärmning. I ringen studsade hon alltså runt och såg ut som hon vunnit redan innan bedömningen ens börjat, domaren hade inte en chans, en Kajsa i högform är nästan oemotståndlig.
Egentligen så fungerar det så med det mesta i livet, ju mer positiv energi man pumpar in i något desto bättre går det och känns det.
Tack och godnatt!