För en gångs skull ska jag faktiskt vara lite negativ och säga att 2016 nog inte var det bästa året i mitt liv.
Det som till stor del har dominerat året är min dåliga rygg som gav upp totalt efter många års krångel. I början av året slutade jag rida då det gjorde ont lite här och där och fötterna bara vek sig. Trots medicin och vila blev de bara sämre och till sist hamnade jag hos läkaren på ryggkirurgiska i strängnäs som efter en noggrann undersökning såg till att jag relativt snabbt kom in på operation. Hela sommaren var helt förstörd och det var ingen höjdare att försöka komma tillbaks.
Det här med min rygg är faktiskt lite tudelat. Jag har haft ont så länge jag kan komma ihåg men har alltid varit noga med att inte låta det göra mig negativ. När vi gick igenom mormors gamla papper så hittade jag läkarutlåtanden från min ungdom där vi redan då sökte hjälp för att jag hade ont i ländryggen och svårt med benen. Jag har genom åren haft långa perioder då ridningen inte fungerat som den skulle och många tränare har försökt att få mig att sitta rakt eller räta på mig hit eller dit, något som helt enkelt inte gått. Jag har också fått höra rätt så ofta att jag går långsamt, många gånger har det sagts lite som ett skämt och ibland som ren kritik. För många år sedan var det en person som för sitt liv inte kunde förstå varför jag inte kunde sätta fart och mocka 25 boxar innan nio på morgonen så att jag hann rida mer. Det var kanske inte så illa menat då den personen tyckte att jag red bra och borde kunna tjäna mer pengar på detta om jag jobbade mer effektivt. Naturligtvis finns det även de som tyckt att jag varit lat och vissa har sagt det till mig men de flesta har väl sagt det om mig. De som känner mig bäst däremot vet hur besvärligt jag haft det och Det enda skälet till att jag klarat mitt fysiska jobb så länge är just att jag hela tiden lyckats hålla balansen mentalt och lärt mig att vila kroppen precis lagom. Hade jag inte arbetat med ett fysiskt jobb så skulle jag antagligen fått ännu värre problem. Nu har jag lärt mig att även om vissa saker gör ont så kan jag kontrollera min reaktion och använda musklerna på rätt sätt och avbelasta ryggen. För första gången som jag kan komma ihåg har jag nu efter operationen perioder helt utan smärta. Att kunna kliva ur sängen istället för att rulla upp, att kunna gå ner för trappan utan att först pausa på sängkanten i väntan på att de smärtstillande ska börja verka, sätta på mig skorna utan att sätta mig på en stol, att gå ut till stallet utan att snubbla för att fötterna inte riktigt lyder, det är faktiskt en lyx. Jag är alltså glad att jag genomlidit årets operation då det nu är bättre än någonsin, fast jag måste ändå vara mer försiktig än innan då jag inte vill gå bakåt och hamna där jag var förr. Mycket att tänka på alltså.
Två sådana här skruvrader håller alltså ordning på min rygg nu...
Jag har ju legat lågt vad gäller hästarna detta år men det hårda jobb vi lagt ner under lång tid på att meritera Splendid och hans avkommor fick i år sin belöning då Splendid fick höjd värdebokstav till ELIT. Vår fantastiska lilla hingst har genom åren visat att hans avkommor håller enormt hög nivå och nu har han fått den finaste utmärkelsen en avelshingst kan få. Han är faktiskt just nu den enda levande welsh mountain-hingsten som har ELIT och han är ju dessutom bara arton år så det kan bli många avkommor till.
Splendid som fortfarande är i strålande form...
Hundarna fick också ligga lite lågt i början av året men ungefär samtidigt som Splendid fick sitt ELIT så ramlade det in en bekräftelse på att Kajsa nu är internationell champion, inte dåligt det heller. Kajsa klämde ju dessutom ur sig fem små svarta barn med Curt-Åke som far. Det var väl inte riktigt enligt planen då jag egentligen tänkt mig gula små barn efter en annan hane men efter vissa logistiska problem så löste det sig ändå hemma i köket. Curt-åke lyckades ju sedan med bedriften att tjuvpara Elsa, något som var väldigt oplanerat då jag ju skulle in på operation ungefär när valparna skulle födas. Det var faktiskt just därför han lyckades då jag ju låg halvdrogad på övervåningen och de som skulle ha koll råkade glömma att titta i syrenhäcken där Curt-Åke satt och väntade på att Elsa kanske skulle råka släppas ut. I skymningen syns inte svarta mopsar och om då små gula mopsdamer rusar ut som små spjut rakt i armarna på sin friare så går det som det går. Att Curt-Åke sedan innehar något slags rekord i snabbparning underlättar ju inte det hela, eller jo det underlättar för mopsarna. Elsa klämde i alla fall ur sig sex små lakritstroll efter det stulna mötet så effektiv är han vad gäller produktion av små svarta mopsar, den där Curt. Astrid fick också hon en fin kull med sju små boxerbebisar med Tarraz som pappa. Det föddes ju alltså en hel del under året och kvar hemma har jag en liten Maja från Kajsas kull, en Ida från Astrids kull och så lilla Kjerstin från Elsas kull som bor hos Carro men är dagbarn här. Flocken har dessutom nu utökats med en underbar liten gul figur som heter Calle som är inköpt från Redvillas kennel.Tyvärr så blev det några förluster i hundflocken i år också, det värsta av allt var att min underbara lilla Kajsa dog helt oförberett, troligtvis av en bristning i en artär. På något sätt verkade det ändå som att det fanns en mening med just detta då hon dog strax innan mormor och hon var ju hennes hund. Det var inte meningen att hon skulle finnas kvar efter mormor och när jag berättade det för mormor så sa hon att nu kan jag dö i lugn och ro.
Mormor och Kajsa på väg någonstans...
Efter en eländig sommar med operation så inleddes alltså hösten med att först dog Kajsa och sedan mormor. Det var kanske inte så oväntat då mormor var 94 år och kände sig färdig med jordelivet men lika tungt ändå. Det tar sin tid att sörja och hösten har dominerats av rehabilitering och sorg. Att städa ur huset och försöka ordna upp allt är ett drygt arbete som inte är klart på länge än. Förutom att mormor dog så har det varit en höst med begravningar då även en av min barndomsvänners mamma dog. Hon var en av mormors vänner och de hade pratat mycket om vem som skulle dö först, nu hann mormor före men jag hoppas att de får rätt i sin tro och sitter och dryftar livsåskådningsfrågor på sin sida. Den sista begravningen jag fick gå på var min mormors brors begravning, också ett dödsfall som överrumplade oss då han var betydligt yngre och piggare än mormor. Mycket sorg har det alltså blivit under hösten och stora delar av barndomen går ju förlorad när de som var en stor del av den försvinner. Mormor och morfar var ju faktiskt mina föräldrar eftersom de tog hand om mig när mina biologiska föräldrar dog och nu har jag alltså ingen av dem kvar. Dags att bli helt vuxen helt enkelt.
Året avslutades dock ändå ok då jag lyckades ta mig samman lagom till det var dags för årets hästshow på Friends arena och där blev det full fart. Mot alla odds red jag faktiskt in där på en av mina gamla connemaror framför hela publiken. I princip omöjligt enligt läkaren, men tillåtet om jag verkligen trodde att det skulle gå utan vingel i fötterna och smärta i ryggen. Ponnyer, barn, hundar och vuxna funktionärer skötte sig utmärkt så vi får nog komma tillbaks 2017.
Gullan som ständigt var på vift uppe på Friends...
Jag tog faktiskt tillfället att göra något bara för min egen skull också i december då jag åkte till USA med Elsa. Vi semestrade och var på utställning. Det var välbehövligt efter allt som hänt och vi hade väldigt trevligt, skönt att bara tänka på oss två och släppa allt som varit. Elsa visade verkligen upp sin fantastiska lilla karaktär och hon älskade att semestra med matten i värmen.
Elsa och en kompis...
Det här året har nog varit en prövning för alla mina vänner också som ställt upp helt otroligt mycket för mig. Det är väldigt mycket runt omkring en gård med så mycket djur och under många år har jag ju varit ensam om att sköta dem. Alla har ställt upp och skött allt från ankor till mopsbebisar och utan denna fantastiska skara med folk omkring mig hade det inte fungerat. Ett stort tack riktar jag därför till er alla, ni vet nog vilka ni är:)
Jag brukar inte avge nyårslöften men i år ska jag göra ett undantag och lova att 2017 kommer att bli ett mycket bättre år och att ni kommer att få se mig till häst igen på ett eller annat sätt. Det kan ju inte bli sämre i alla fall så nu går vi framåt med vanlig optimism:)