Idag har vi firat att mormor fyller nittiofyra år. Eller firat har vi kanske inte gjort så mycket, det blir mer imorgon då vi ska ha en liten familjemiddag. Idag gjorde vi i alla fall middag ihop, mormor och jag, det blev spenatpannkakor en gemensam favorit. Det kanske inte låter så glamouröst, men vad skulle egentligen vara finare än att få steka pannkakor tillsammans och fylla med spenatstuvning, allt gjort från grunden och på egna ägg.
Det är en mycket aktningsvärd ålder, nittiofyra år. Ibland säger mormor att hon nog har levt färdigt, det kan man ju förstå efter så lång tid och alla saker hon upplevt, men så händer det saker som plötsligt gör det värt att fortsätta lite till. Just nu ligger det ju små mopsvalpar nere hos henne och dem vill hon ju se växa upp. Sådana saker kan ju vara roliga att få se och helt nya, det är ju annars svårt att överträffa det liv hon redan levt. När mormor säger att hon nog känner lite för att dö så brukar jag mest svara att ”jaha, ja det vet du ju bäst själv, vad ska vi äta till middag?” Det kanske låter nonchalant, men vad ska jag annars svara? Det går ju inte att börja diskutera för eller mot, faktum är ju faktiskt att man vid nittiofyra års ålder är ganska nära slutet. Det enda som är viktigt är då viljan att leva och den får man försöka hålla uppe från stund till stund. Ett bra skäl att leva lite till är att det stackars barnbarnet annars kommer att svälta då ingen lagar middag, eller att mopsen annars skulle få ligga där helt ensam i köket med de stackars valparna. Efter de där nittiofyra åren av liv så ska man kanske inte behöva tänka på de efterlevandes sorg utan mer fira att man levt så länge och fått uppleva allt det ett långt liv har att erbjuda både vad gäller sorg och glädje.
Mina föräldrar var ju unga och hade den största uppgiften kvar när de dog, de fick aldrig se sina barn växa upp. Att veta att man lämnar efter sig barn kan göra en människa stark nog att kämpa mot en dödlig cancer, min mamma levde mycket längre än vad hon skulle gjort enligt prognosen. Min pappa dog strax efter att hon fått cancerbeskedet, han led av svår astma och man kan bara tänka sig hur ett så tungt besked bröt ner ett redan svagt system. Vi barn överlevde, vi hade det faktiskt bra ändå tack vare mina morföräldrar. Man kan bli arg på cancern eller på astman eller på livet i sig, men det är ändå som det är och livet går obönhörligt vidare. Det finns ingen universal lösning på hur man ska bearbeta sin sorg eller hur man ska gå vidare, vare sig man väljer att hålla emot och önska sig tillbaka eller att springa framåt från det hemska så har sorgen sin egen takt. När det väl har hänt så är det bara så, hur arg eller ledsen man än blir. Just sådan för tidig död känns alltid extra onödig och känns outhärdlig för dem som lämnas kvar, men ändå överlever vi, ändå lever vi.
Döden är ju ständigt närvarande i våra liv, den är sällan välkommen, men för någon som mormor som är troende och som är färdig med de stora uppgifterna så blir den säkerligen inte så dramatisk. Självklart kommer det att vara fruktansvärt för oss andra, men på något sätt är jag ändå beredd precis som jag är redo när ett äldre djur vandrar vidare. Det finns lägen där man säger att döden kommer som en befrielse och kanske gör den det för den som släpper taget om livet, men för de som blir kvar är den ingen befrielse utan bara ett slut. Just nu lever i alla fall mormor och varje dag är en bonus på sitt sätt. Vi uppskattar de små sakerna som att steka lite pannkakor och skratta åt svarta små mopsar som försöker vifta på knorren och kravla sig över sin lilla burkant på väg ut i världen. Livet har sin gång, det är vad det är.
Idag skickar jag en extra tanke till en vän som lever mitt i sorgen<3
Tack mormor för idag och alla andra dagar.