Idag har jag roat mig med att löshoppa lite hästar. Det är väldigt intressant att se hur olika halvbloden och ponnyerna beter sig. Halvbloden påminner lite om guldfiskar, innan de har lärt sig att löshoppa ordentligt så springer de mest runt i löshoppningsringen och varje gång de kommer fram till hindren så ser de lika förvånade ut. Ponnyerna behöver bara spring två-tre varv sedan har de full koll på var hindren är. De flesta ponnyerna förstår dessutom att de ska hoppa det första lilla hindret och sedan ta i lite eftersom det andra hindret generellt sett är lite högre. Halvbloden däremot de springer fram till första hindret kravlar över och blir sedan förvånade över att det står ett hinder till bakom det första. Det är lite frustrerande att man behöver träna halvbloden tio gånger längre än ponnyerna för att de ska lära sig att bara ta sig runt och förstå att hindren står där de står. När halvbloden till sist har lyckats lära sig att löshoppa så är de ungefär lika bra på det som ponnyerna, det är bara det att deras hjärnor inte är fullt så utvecklade som ponnyernas.
Jag lyckades faktiskt få Kylies och Ullas lite taffliga försök att hamna på film. De är ju mor och dotter och de är väldigt lika varandra på ett sätt. De tycker båda att det är säkrast att trava och har en lite hög svansföring. Kylie har ju löshoppat många gånger men hon är ibland lite extra guldfiskaktig och kan glömma bort att hon någonsin har löshoppat och därför så travar hon runt och är mer än upprörd. Ulla skötte sig faktiskt hyffsat men hon fick inte direkt hoppa, vi koncentrerade oss på att springa åt rätt håll runt i ringen. Tanken med avel är ju att varje generation ska bli bättre än den förra och om man bara tittar på gångarterna så är det väldigt tydligt på dessa två. Kylie har en okej trav och galopp medans Ulla har riktigt bra gångarter, hon har bakben som jag verkligen gillar. Man kan verkligen se att Ulla är bakhjulsdriven och ju mer hon ökar desto mer sätter hon under sig. Jag klippte ihop dem så att man kan se dem lite tillsammans.
FILM
Lilla Astrid var mycket frustrerad över att det verkade hända så spännande saker i ridhuset och att hon var tvungen att sitta utanför. Hon lyckades nästan pressa in sitt lilla huvud genom dörrspringan och där satt hon och snyftade lite. Efter skäll från matten så drog hon ut huvudet och valde istället att skälla på hästarna när de galopperade förbi dörren. Ida försöker att lära Astrid allt hon kan och igår så stod råttjakt på schemat. Det var en stackars halvstor råtta som råkade komma traskande vid höbalen som plötsligt befann sig i den tråkiga sitsen att två entusiastiska boxrar försökte få tag på den. Som vanligt så drog Ida det längsta strået och hon förevisade ordentligt för Astrid hur man tar råttan och sedan kastar den upp i luften för att knäcka nacken på den. Detta kastande brukar fortgå ganska länge, även efter det att råttan har avlidit, och det verkar vara en synnerligen trevlig sysselsättning. Till min stora förvåning så kastade dock Ida bara ett par gånger med råttan och sedan heltt plötsligt ser jag hur hon fångar den i luften och tuggar ett par tugg på den och så sväljer hon den. Jag brukar i vanliga fall ta ifrån henne råttan efter ett tag eftersom jag inte tycker att det är särskilt trevligt att hon äter upp dem, men den här gången hade jag ingen chans. Antagligen så blev Ida lite snål och tänkte att det var säkrast att svälja fort innan Astrid råkade få tag på den. Enligt Ida smakar färsk egenfångad råtta utmärkt och även om den inte har så mycket kött på benen så är det helt klart värt besväret. Astrid tycker att Ida är jättehäftig och hon stod och såg på med beundrande blick när hennes mor dödade och åt ett helt byte innan matten hann lägga sig i.
Tack och godnatt!