Livet i mina valplådor går just nu sin gilla gång. Valparna växer som ogräs och för varje dag har de utvecklat nya förmågor. Att se valpar växa upp är som att se livet snabbspolas framåt, allt går med en himla fart. Mopsarna studsar runt och viftar med sina små knorrar, de har faktiskt raka små korvsvansar när de föds och så knorrar de upp sig vartefter de växer. När de är vuxna så är knorren bara rak när de inte är glada och eftersom mopsarna jämt är glada så är knorren jämt knorrig:)
De små boxervalparna har precis börjat vifta på svansen och svara när jag pratar med dem. Det är egentligen lite underligt att se deras reaktion på att en människa stopar ner huvudet till dem och utbrister "gulligulligullsnutteplutt", varför blir de glada av det? Det är ju helt onaturligt att någon, eller något, av en helt annan art som är väldigt stor i jämförelse med de små försvarslösa bebisarna ska frammana en glädjereaktion, de borde ju egentligen försöka fly från den pipande jätten.
Jag funderar också på hur de känner när den där lilla svansen börjar gå den där första gången. Tänk att få uppleva lycka för första gången och då bli så glad att en tappar kontrollen över en kroppsdel. Det finns få varelser som är så lyckliga som just boxrar och mopsar, det är roligt mest hela tiden. Till skillnad från människor så är de väldigt direkta i sina reaktioner och ofta så har de ingen kontroll alls över lyckoreaktionerna. Det går ju efter många års övning och disciplin att få en boxer att parkera ner rumpan oavsett sinnesstämning, men det går inte att få den att inte vara lycklig när den väl har börjat (om man inte tar till våld förståss, men det är ju lite onödigt). Iallafall så fungerar mina boxrar så att om jag beordrar dem att vara helt stilla när de är sådär lyckliga så kan de med stor möda sitta still, men någonstans kommer ändå lyckoenergin ut även om det bara får bli med små frustningar. Om någon alltså ser Astrid sitta med uppblåsta kinder och säga pftpftpft så är det matten som tvingat henne att sitta still trots lyckorus. Astrid och Diddi är oftast rätt så jämnglada hela dagarna och jag avvundas ibland just det där att kunna gå en hel dag och bara låta humöret svänga från lagom lycklig till jättelycklig.
De små har ju egna personligheter redan och vissa är starkare än andra. Lilla skruttmopsan är fortfarande en liten dvärg i jämförelse med tjockissyskonen, men hon är den som är mest framåt och som inte får panik och spretar med benen när hon blir lyft. Mopsvalpar tycker oftast inte om att bli upphivade i luften hursomhelst, det tar lite tid att vänja av dem med att spreta ut alla benen och göra sig platta när de blir lyfta. Det lustiga är att ju äldre de blir desto mer gillar de att bli burna. Boxrarna fungerar precis tvärtom, de gillar att bli lyfta som små men avskyr det när de är vuxna, de har helt enkelt lite mer integritet som vuxna.
Skruttmopsan...
De sju boxervalparna har väldigt mycket karaktär och som vanligt så är flickorna tidigare än sina bröder. De skäller och springer runt och bossar i största allmänhet medans bröderna mest sitter och tittar på. Den minsta lilla damen är så bestämd att de andra backar för henne och pga hennes starka temperament och hennes väldigt svarta mustasch har hon fått arbetsnamnet Hitler. Idag hittade jag henne sittandes mitt i valpfängelset skällande o protest över något, som en liten ilsken agitator satt hon där och skrek på syskonen som sov så fint.
Lilla Hitler på väg över kanten (det är en söt liten Hitler:))...
Det är en del jobb med alla små bebisar överallt, men särskilt synd är det inte om mig som tvingas umgås med sötnosarna hela dagarna:)
Tack och godnatt!