Nu väntar vi inte längre, äntligen är Astrids små valpar här:)
Varje dräktighet är ju helt unik och så är det även med varje födsel. Den här gången hade Astrid det ganska så jobbigt mot slutet av dräktigheten, hon var stor, klumpig och kunde inte tvätta sig själv sista veckan. Matten har naturligtvis då också haft det besvärligt då Astrid följt henne med djupa suckar och uppgivna flämtningar i flera dagar.
Redan på torsdagskvällen började Astrid flämta lite mer och hon matvägrade dessutom hela dagen så matten började då vaka med den stackaren. Klockan fem på fredag morgon började det bli jobbigt på riktigt, då skulle det gås ut i täta intervaller för att tömma magen och dessutom försöka smitas ned i det där hålet under busken som så noggrant iordningställts för att kunna passa perfekt till en liten födande boxer. Varje utgång hade vi samma diskussion, Astrid stannade slängde en längtansfylld blick ner i hålet, tittade på matten som skakade på huvudet, titta ner i hålet en gång till varpå matten sade nej och sedan traskade vi in till mattes valplåda igen ( vi har definitivt olika definition på vad som är komfort, lerigt hål i minusgrader=boxerkomfort, mjukt bäddad torr låda i rumstemepratur=mattekomfort). Nu hände det inte så mycket, trots ihärdigt flåsande, förrän klockan halv elva då vattnet plötsligt gick när vi var ute på femtielfte kissturen. Äntligen! Tänkte matten, men se det hände ändå inget mer spännande förrän klockan halv ett då en yttepyttig värk kunde anas och vid närmare undersökning kunde man faktiskt känna en blåsa på väg ut. Nu känner man ju blåsan ganska långt innan man känner någon liten valpnos eller tass så vi fortsatte att vänta. Vid tretiden kunde man faktiskt känna en nos men den låg fortfarande ganska långt in och det kom liksom inga värkar så nu tog vi tag i det hela och hjälpte till att stimulera värkarna manuellt för att se om något skulle hända ( att assistera vid valpning är inget för finkänsliga, vid problem får man känna efter om tiken är öppen och om det ligger någon valp i närheten genom att stoppa in ett finger och göra en ganska så kladdig gynundersökning och sedan kan man stimulera genom att massera och imitera ett valphuvud som trycker uppåt inne i vaginan ) . Efter lite svettigt knäböjande och masserande rörde det äntligen på sig och till sist lyckades vi lirka ut en stor hane som var pigg som en mört ( som straff för att matten petat på privata områden tömda Astrid analsäckarna på matten, men det spelade inte så stor roll då vi var glada över den lille, trots stanken).
Nu ska det väl ändå rulla på tänkte vi, men se det var inte Astrids plan. Hon tvättade och fixade sin lilla valp och fortsatte flämta som en besatt, men inte en värk så långt ögat nådde. Efter tre timmar utan värkar bestämda jag att vi skulle ringa Södra djursukhuset då Astrid nu verkade utmattad och inte tänkte föda några fler valpar. Vi fick naturligtvis komma in då allmäntillståndet började bli lite smådåligt så vi packade in flåsande hund och liten valp i bilen och åkte. När vi kom in så skulle veterinären undersöka hur det stod till och då ploppade valp två minsann ut och veterinären undrade lite varför vi var så oroliga. Nu känner jag ju min Astrid utan och innan och hon är ju en urstark figur så när hon börjar visa lite tecken på svaghet så är hon i själva verket riktigt eländig, det är ju mycket personligt vad som är normalt och vad som är början på en kris.
Nu togs det iallafall blodprov och röntgades för att räkna valpar så att vi skulle få kontroll på läget och för att hjälpa henne med utmattningen fick hon glukos dropp. Efter ca en halvtimme med dropp blev hon betydligt mycket bättre och nu började det komma små värkar och två timmar efter valp nummer två kom trean. Vi fick stanna i ganska många timmar och med dropp i benet födde hon nu ganska så normalt med några timmars mellanrum. Vid tvåtiden var det bara en valp kvar i magen och nu vågade vi åka hem med sex friska, stora valpar och en relativt pigg Astrid. Sista valpen krystades ut med tre små puffar tio minuter efter hemkomst. Fyra tikar och tre hanar, alla stora och starka har hon nu satt till världen.
Jag är ju ganska så van vid det här med födslar och det är alltid en balansgång mellan hur mycket man ska låta djuret ta ut sig och när man ska gå in och hjälpa till. I det här fallet så blev det precis lagom då hon inte hade klarat så mycket mer pustande hemma och när vi väl hjälpte till så behövdes det inga stora grejjer. Väntar man för länge så kan valparnas tillstånd börja gå ner och åker man för tidigt så stressar man bara tiken i onödan och det värsta som kan hända är att man missar det där lilla fönstret av tid där man kan hjälpa med små medel och hamnar så illa att man måste göra kejsarsnitt. Det finns ju gånger där man måste snitta pga felläge men om det inte ligger fel så gäller det egentligen mest att få igång tiken så att hon verkligen kan jobba ut valparna själv. Nu tog det hela tolv timmar mellan första och sista valpen, vilket är ganska så långt när det ”bara” är sju valpar, men Astrid mår idag bra och är sitt vanliga starka själv igen (det betyder att hon med stor entusiasm tvättar och matar telningarna pedantiskt och totalvägrar att lämna lådan med mindre än att matten först halvt lyfter henne ut ur rummet med våld vilket inte är lätt).
Resultatet av detta kämpiga dygn blev i alla fall fantastiskt, sju små mirakel ligger nu och äter sig starka i valplådan:)
Tack och godnatt!