Idag har vi varit på liten tävling med små ponnyer och barn. De var jätteduktiga och det börjar verkligen hända saker med ridningen nu. Det kommer att bli en del tävlingar nu framöver då flera av barnen börjar bli riktigt sugna. Lite rörigt blir det för mig ibland dock då det är tusen små frågor som ska besvaras kring allt från vilket håll de ska rida till när det blir matpaus. Att hålla reda på ett barn är ju inte så krångligt men när fyra stycken frågar saker samtidigt får man försöka vara lite metodisk och sortera frågorna i viktighetsordning. Det är nog tur att jag sällan drabbas av panik.
Lilla Betty har nu flyttat hem till Märta så nu är det bara Billie kvar hemma (Betty blir iofs daghund här så hon dyker upp i morgon igen). Det är lite lugnare med bara en valp men skulle vara lite skönt om även hon kunde hitta ett hem snart. Billie har ju varit lite krasslig men blodproverna visade att det inte var någon större fara. Antagligen så blev hon bara nedsatt av avmaskningen och hon hade tecken på att ha haft någon slags infektion men inga andra fel. Man lär sig hela tiden nya saker och nu har jag lärt mig att inte använda ett för starkt avmaskningsmedel på små hundar. Det är inte lätt så här i början innan man har kommit in i rollen som hunduppfödare men nu har det mesta ändå gått bra.
Ida och Astrid är nu mer än redo att få flytta in i sovrummet igen, de är ju förvisade till hallen för att undvika att en viss liten valp råkar göra små olyckor på sovrumsgolvet. astrid har fått en ny intressant vana, hon har kommit på att hon med lätthet kan skutta över mina avspärrningar.Jag har ett kompostgaller som står i dörren för att utestänga hundarna men Astrid hoppar elegant över detta utan sats, hon tar bara ett riktigt helikoptersprång rätt upp i luften. Det är lite typiskt för Astrid, hon har väldigt svårt att acceptera att hon inte alltid får som hon vill, hon ser helt enkelt avspärrningar och andra hinder i livet som utmaningar som bör övervinnas. Stängda dörrar med saker för kan hon också ge sig på med stor frenesi och hon har flyttat mer än en stol och öppnat många dörrar bara för att kolla om det går. Hon har inga stora problem med att vara ensam eller så utan det handlar mer om att hon inte förstår varför hon inte ska ta sig fram om det faktiskt finns en liten möjlighet att lyckas. Astrid är otroligt nyfiken och påhittig och dessutom orädd vilket gör att hon rätt så ofta lyckas med alla sina upptåg, hon är dessutom ganska så intelligent och kommer ihåg exakt var saker finns så även om man säger ifrån och lägger undan saker som hon vill ha så kan hon gå tillbaks efter en lång stund och sno saken i fråga. Jag tror att hon lever efter devisen att det matte inte ser kan matte inte göra något åt och alltså kan det inte vara fel eftersom man inte får något obehagligt skäll. Ida bara ryser av förskräcklese över sitt barn som inte förstår hur vansinningt fel det är att göra saker man inte får, hon har helt glömt att hon själv var en tjuv och buse som ung. Varje gång matten vrålar AAAAAASTRIIIIID kommer Ida och sätter sig och skäms över att tillhöra samma boxerflock. Även om jag ganska ofta behöver skälla på Astrid så kan man inte låta bli att skratta lika mycket när hon för femtielfte gången försvinner runt hörnet och gör bus för att sedan komma traskande med totalt oskyldig min.
En liten bild på de två små monstren...
Tack och godnatt!