Jahapp, då har jag diskbråck igen då...suck.
Efter två dagars bensläpande och suckar hasade jag mig idag iväg till doktorn för en undersökning. Jag hyste en liten förhoppning om att domen skulle bli falsk ischias och någon slags överansträngning pga fårklippning eller något sådant, men nej då, efter olika funktionstest konstaterades det att det inte finns någon funktion i ena benet. När jag envist mumlade något om överansträngning sprang den mycket pedagogiske doktorn och hämtade en liten bild med ett schema över hur funktionen ska vara och förklarade helt krasst att jag inte har vare sig rätt styrka eller känsel i benet. Lite förvirrat blir det ju om man ska jämföra känseln i de olika benen då jag ju inte har ordentlig känsel i det benet som var dåligt vid förra diskbråcket. Om man drar en liten penna eller något vasst under högerfoten händer ingenting och nu är det alltså jämndåligt, två känslolösa fötter. Det dumma med diskbråck är att det gör så förbenat ont, det är alltså inte nog med att jag nu snubblar runt med två okänsliga fötter, den ena gör dessutom ont. Det är en ganska så konstig känsla, det gör ont hela tiden men om man petar på foten så känner man inte att den blir petad på. Nåja, det gör inte lika ont (ännu) som det gjorde förra gången och jag kan faktiskt gå utan alltför mycket obehag (att sitta är dock omöjligt och gången är långsam och hasande). Nu har jag stränga order om att röra mig lite lagom försiktigt, inga vridningar och lyft vilket är ungefär det enda jag gör i vanliga fall.
Det mest positiva idag var dock att doktorn var mycket vettig och han har nu skickat remiss till röntgen så fort som möjligt och ansåg att det troligtvis behöver opereras (lite negativt var det dock att han uttryckte att det var ett massivt diskbråck med påverkan mellan två kotor). Förra gången låg jag i framstupa sidoläge i tre månader innan någon kom på ideén att det kanske vore bra med en röntgen. Ibland kan diskbråck självläka men man har faktiskt kommit fram till att det är en bättre prognos om man opererar om nervpåverkan är stor. Glad i hågen skrev han dessutom ut en jätteförpackning med tramadol, trots att jag lite lamt protesterade och sa att det räcker med någon tablett till natten. Han påpekade att han var pessimist och om jag fortfarande hade ont var det bara att ringa. Jag är ju liksom nöjd om jag bara får lite sömn, på dagen kan jag ju hasa runt och sucka bland alla mina djur, det är ingen som tar illa upp om jag är lite skrynklig. Sjukskrivning finns liksom inte på kartan, min chef är lite hård på den punkten, kan man hasa sig fram så kan man lika gärna släpa med sig en häst ut till hagen eller släpa lite hö till något stackars får (att vara sin egen chef kan ju vara bra ibland, men vid sådana här tillfällen tänker jag ofta att det skulle vara praktiskt med en chef som man kunde sjukskriva sig hos).
Jag har ju gjort den här resan en gång redan och det gör att det är något lättare att navigera. Smärta som inte går att påverka är knepigt men det är bara en fysisk sak och med rätt tänk klarar man ganska så mycket. Det är liksom inte min grej att fokusera på det negativa, jag är ganska så bra på att distrahera mig själv och fokusera om. Om man bara helt enkelt slutar att tänka på att det gör ont så försvinner en hel del av smärtan, den är ju i det här fallet bara en signal från ryggen ut i en nerv och egentligen finns det inget fel just där det nu gör ont. Det kanske låter konstigt, men tanken på att den egentligen inte finns gör att det blir bättre. Det förra diskbråcket med tre månaders sängläge var på sätt och vis en lärotid, jag lärde mig massor om vad jag egentligen klarar och jag kom ur den starkare på ett sätt. Att jobba med tanken och tvinga sig själv att inte känna efter utan aktivt välja bort kroppen kan göra en starkare. Allt i livet känns inte bra hela tiden, men om man ska ta sig framåt så går det betydligt mycket fortare om man kan bortse från detta ibland. Vi har enorma problem med just detta idag då vi har väldigt stora möjligheter att känna efter. Att vakna på morgonen och fråga sig hur det känns kan vara väldigt negativt om man jämför med att vakna och bara bestämma sig för att nu är det en ny oskriven dag fylld av möjligheter.
Jag kan nu se fram emot att vakna med värkande ben den närmaste tiden, men det är inget som stoppar min entusiasm över allt det andra som faktiskt fungerar, Jag vet att vissa tycker att jag är jobbigt envis och onödigt entusiastisk över livet i allmänhet, men det är bara mitt lilla sätt att vara och det funkar för mig:)
Tack och godnatt!
(Om det i framtiden dyker upp ovanligt osammanhängande dravel så tänker jag redan nu skylla på en massa piller med opiater i)