Idag så är det tredje dagen på rad som unghästarna sköter sig, det tog exakt åtta minuter att ta in dem (ja, jag tog tid). Det är verkligen skönt att få gå in på kvällen utan att vara arg och upprörd över deras dumheter. Nu kan jag tillochmed prata lite med dem efter intaget vilket inte var riktigt aktuellt tidigare då det är en dålig idé att försöka prata med hästarna när man är arg.
Det har regnat på tvären hela dagen så de flesta hästarna fick gå in tidigt idag. Dessutom så är det isgata överallt så de som var ute kunde ändå inte röra sig. Egentligen så skulle det ha blivit snöstorm men nu blev det bara regn och slask, det värsta tänkbara vädret för hästarna att vara ute i. Det kalla regnet tränger in överallt och tillochmed mina ganska så feta och mycket långhåriga unghästar fryser. När det snöar så lägger sig snön ovanpå pälsen och bildar efter en stund en isskorpa som de är torra under och om det är riktigt kallt så ställer sig bara håret rätt ut så att det isolerar bättre, de är ganska bra konstruerade för att klara de flesta väder, det är bar det kalla regnet som inte går bra.
Stackars Canja är en liten känslig häst och har fått en ganska kraftig reaktion på vaccinationen som hon fick förra torsdagen. När jag kom hem från skåne så hade hon en enorm svullnad på ena sidan halsen och tyckte väldigt synd om sig själv. Nu är det bara en liten knöl kvar men med hennes otur så lär den bli en böld som spricker. Jag har varit med om denna reaktion på vaccinet en gång förut, då var det Amorina som fick en svullnad och sedan en böld. Det året så visade det sig att det var flera hästar som reagerade på vaccinet så vi får väl se om det är ett sådant år i år, de ändrar ju vaccinet varje år för att matcha influensavirusen som ständigt förändras. Det jobbiga med det hela är att Canja precis hade kommit igång ordentligt och nu blir det ett lite för långt uppehåll i träningen. Jag hoppas att hon slipper få en så stor böld som Amorina fick, hon var nämligen dålig i flera veckor och var tvungen att få penicillin.
Lilla No Doubt däremot verkar klara sig bra trots sin fraktur. Hon har fortfarande ganska ont men blir piggare för varje dag. Ibland så tänker jag att det hade varit bättre att ta bort henne men så fort man går ut och ser henne så står hon där med öronen framåt och med klar blick. Hon har under hela denna tråkiga tid aldrig sett hängig eller deprimerad ut och det går bara inte att ge upp när hästen så tydligt visar en så stark livsvilja. Hon har nu också lite överskottsenergi och ibland så försöker hon skutta runt lite i boxen, fast det går väl lite sådär eftersom bakbenet inte hänger med. Hon viftar istället med huvudet och piper så som de kan göra när de leker i hagen. Det är faktiskt lite rörande med hennes små lekförsök och väldigt uppmuntrande då det betyder att hon känner sig starkare. Även om det nu går framåt med henne så går det långsamt och det kommer nog ta ganska många månader innan hon kan röra sig ordentligt.
Tack och godnatt!