Idag när jag öppnade facebook och såg mitt eget inlägg så slog det mig genast att begreppet jag använt som rubrik fick mig att associera till något helt annat än jag tänkt. Uttrycket nya tider har stulits av högerkrafter och har gått från att ha en klang av framtidstro till att mest stå för en negativ världsbild där 40-talets folkhem idealiseras. Det stör mig något enormt när språket tas som gisslan av olika sorts fanatism. Språket är så enormt kraftfullt och att ta positivt laddade uttryck för att skicka ut negativt laddade budskap är ett smart trick som många faller för. Det andra tricket som används är att ladda ur uttryck som egentligen är nedvärderande. Respekt för andra börjar i att aldrig använda ett nedvärderande uttryck om dem oavsett hur illa man tycker om någon.
Jag gillar ju rak kommunikation och istället för att gå och muttra är det bättre att prata med de personer som irriterar en. Idag lyckades jag fånga in en granne som jag stört mig lite på då de varje dag promenerat rätt över min åker med fyra hundar och dessutom släpper dem lösa mitt på den. Nu är det faktiskt så att man får inte ha lösa hundar bland alla djurbebisar och man får definitivt inte traska runt i folks grödor. Det blev ändå ett lyckat resultat av det hela då jag lugnt framförde hur lagen ser ut och varför. Det kom bara några små protester kring att det ju faktiskt låg hästbajs på åkern och det kunde ju hennes hundar dö av, inte för att det är relevant vad gäller frågan kring olagligheten i att ha sin hund lös men bara för att på något förvirrat sätt skjuta skuld åt något annat håll. Vi skiljdes ändå åt och var överens om att fyra colliehundar lämpligen hålls kopplade resten av sommaren och dessutom framförs längs de vägar som finns i åkerkanterna även om det nu ligger hästbajs på dessa. Rak och ärlig kommunikation löste alltså problemet och ingen gick därifrån arg.
Det är lite fascinerande att nästan alla hundägare jag mött påstår att deras hund jagar minsann inte. Det kan man ju inte veta förrän hunden utsatts för en äkta jaktsituation med ett lätt byte som flyger upp framför nosen. De flesta av mina hundar jagar, vissa effektivt och vissa totalt framgångslöst. Astrid jagar lite halvt, springer något så springer hon efter och hon har lyckats ha ihjäl något enstaka byte, mest genom att bytet ifråga fått en hjärtattack av att bli infångat av en jättekäft. Ida däremot jagar effektivt och målmedvetet, precis som sin mormor. Ser hon en råtta hoppa in i ett hål kan hon vänta länge för att se om den kommer ut igen för att sedan sätta full fart för att hugga den. Alla mopsarna är tillfällesjägare, om något rör sig fort åt något håll följer de efter helt huvudlöst oavsett om det är ett hästben eller en humla. Hela mopsnaturen är faktiskt lite humlelik, de har ingen aning om att de rent tekniskt inte kan utföra vissa fysiska övningar eftersom de är skapade som små tunnor och går genom livet fullständigt övertygade om att de är fulländade gymnaster.
För tillfället har jag haft en del nytta av Idas jaktförmåga då det har flyttat in en råttfamilj. Hon har faktiskt lyckats fånga några men då de förkar sig fortare än hunden kan ha ihjäl dem så har jag fått lägga ut gift. Det har nu tyvärr fått den lilla konsekvense att halva familjen har lagt sig ner och dött någonstans under köksgolvet och nu är det helt omöjligt att vistas där längre än man kan hålla andan. Jag hoppas nu på värme så att den där förruttnelseprocessen skyndas på. Det är tur att jag har en övervåning att fly till dit inte doften når:)
Kan bara konstatera att det finns många likheter mellan Idorna, de är båda lika stolta över sina byten och har samma strutöronmin:)
Jag håller nu alla tummar för att råttproblemet ska vara löst för den här gången.
Tack och godnatt!