Min hals verkar inte vilja bli bättre så idag åkte jag till Vidarkliniken för att kolla upp den lite bättre. Järna vårdcentral har ju varit helt värdelös så här långt så nu byter jag till Vidarkliniken istället. De är ju också en husläkarmottagning och därför kan man gå dit istället. De tog nu fler prover och undersökte betydligt noggrannare, men de kunde inte påvisa något annat än streptokocker. Nu tyckte väl läkaren att jag hade fått en lite för låg dos penicillin så han höjde den och så fick jag lite antroprosofmedicin också. Nu ger jag det någon dag så får vi se om det blir någon dramatisk skillnad, men det är iallafall skönt att bli tagen på allvar och ordentligt undersökt.
Jag har egentligen alldeles för mycket på gång för att ligga däckad i två veckors tid, men är man sjuk så är man. Det är bara att acceptera att kroppen ibland säger ifrån och det gäller att ta sig den tiden som det tar att bli helt återställd, speciellt om man har ett så fysiskt arbete som jag. Det blir ju inte bra om man stressar igång och sedan blir ännu sjukare.
Igår fick jag en sorglig nyhet, min lärarinna från grundskolan Maja-Stina gick bort i förra veckan. Hon var en otroligt färgstark person som hade stor inverkan på alla oss som gick i hennes klass. Maja-Stina hade knallrött hår och ett humör som matchade håret, när hon var nöjd med oss var hon varm och otroligt uppmuntrande och när hon blev arg satt vi som ljus. Hon hade en otrolig förmåga att få oss att lyssna fascinerat när hon berättade om saker och hon kunde vara dramatisk som få. Det är sällan man får träffa så skickliga berättare och det var ett privilegium att få lyssna på henne under så många år. I waldorfskolan har man ju samma klassföreståndare från klass ett till klass åtta så hon fanns med oss under många av de år som formar den människa man blir som vuxen. Vi var inte alltid överens med henne men för det mesta löste sig saker och ting genom samtal och kommunikation (eller att hon skrek lite på oss). Hon försökte ofta få oss att tala för oss och vi hade tex en tradition som innebar att varje måndag gick en sten runt i klassen och den som höll i stenen skulle då berätta vad de hade gjort under helgen. Vissa kunde då berätta allt som hänt, vilken frukost de ätit , när de gått upp osv, medans andra bara sa att de hade varit hemma. Det viktiga var väl att vi fick lära oss att tala inför varandra och framförallt, att lyssna. Nu när hon är borta så är det en stor del av vår barndom som har försvunnit, men jag är tacksam över det hon gav oss och jag önskar att alla barn kunde få ha en sådan färgstark lärare som första upplevelse av skolan.
Tack och godnatt!