Idag har vi ägnat en stund åt att löshoppa lite unghästar. De som ska gå treårstest i år har nu börjat träna inför detta och jag har börjat planera säsongen. Det är väldigt många aktiviteter som ska planeras ihop, welsharna ska ställas ut, ungponnyerna ska tävlas och säljas, Astrid ska ställas ut och förhoppningsvis ska jag kanske hinna med någon storhästtävling också. Det är ett nästan omöjligt schema när man tittar på det så här på förhand, men på något sätt så brukar det ändå gå ihop i slutändan. Nu när det börjar bli vår så kommer ju inspirationen och energin tillbaka och det blir oändligt mycket enklare att gå ut och jobba och att planera ett hektiskt sommarschema.
En av de absolut roligaste bitarna är att planera för årets betäckningssäsong (jag vet att jag har för många hästar redan men om jag säljer av lite så kan jag iallafall ta två ponnyföl). Planen är att betäcka Ulla i vår då man tjänar på att betäcka halvbloden tidigt. De får då fördelen att gå alla årgångstävlingar ett år senare och dessutom så kan man ju sälja halvblodsföl till skillnad mot ponnyfölen som knappt går att ge bort. Jag har börjat spana efter lämplg hingst åt Ulla och blev faktiskt lite sugen på en helt nygodkänd hingst som heter Sandro Gold som är efter Sandro Boy. Sandro Boy har visat att han är en mycket god hoppförärvare och det enda negativa med honom är att han är lite grov. Nu är ju Ulla en mycket elegant och lätt häst med mycket fullblod i stammen så det skulle kunna bli kanonbra. Om hon nu skulle göra ett bra treårstest så kan det bli en attraktiv fölungen på marknaden så jag tränar på med henne och håller tummarna för att domarna tycker att hon är så fin som jag tycker.
Astrid och Ida njuter av det fina vädret och Astrid blir mer och mer lik Ida för varje dag som går, de rör sig likadant och är ständigt på språng över gården...
Astrid är verkligen inte rädd om livhanken, hon börjar varje dag med att assistera med utsläppet av hästarna genom att se till att de verkligen går ut som de ska. Detta görs bäst genom att dra dem lite i svansen så att de får lite fart...
Hästarna uppskattar inte detta men de bryr sig inte tillräckligt för att orka sparka henne. De bara fortsätter ut mot höhögarna med den besvärliga boxern i svansen.
Det är fortfarande tomt efter Bina men det lindrar att se livsglädjen hos Ida och Astrid. Det är den livsglädjen man alltid vill se hos sin boxer, de är lyckliga in i det sista. Bina började bli deprimerad då hon inte längre hängde med och då var det dags att låta henne somna in. Jag har sagt det tidigare: det största ansvaret man har gentemot sitt djur är att bespara det allt onödigt lidande.
Tack och godnatt!