Lilla Astrid har nu kommit in i en riktig slyngelålder. Så fort man vänder ryggen till så händer det någon slags olycka. Enda gången hon är något sånär oskyldig är när hon sover (det enda hon då gör sig skyldig till är vissa utsläpp och snarkljud). Under nattens gång så händer det även att hon ramlar ur sängen då hon rullar runt en del i sömnen. Hon brukar rulla och sträcka på sig och om hon då råkar ramla över sängkanten så vänder hon bara på sig där på golvet och fortsätter sova som om ingenting hänt. När hon är vaken så är hon den värsta lilla tjuv man kan hitta, allt som är löst snor hon och bär iväg till en lämplig plats. Om jag åker bort så får jag ägna en god stund vid hemkomst åt att leta rätt på fjärrkontroller, skor och annat lösöre. Det mesta hamnar i korgen eller trappen och får små snygga tandmärken. Av alla mina boxrar så är hon den största huliganen hittills, men samtidigt så är hon en av de gladaste små själar man kan hitta. När man kommer på henne i färd med ett litet illdåd så slutar hon lika glatt med det vid tillsägelse som hon påbörjar nästa så fort man åter tittar bort. Bina har inte särskilt stor förståelse för hur någon kan göra samma fel två gånger, speciellt eftersom hon själv aldrig har gjort några fel överhuvudtaget. För att förhindra alltför mycket bråk brukar hon lägga sig i korgen på allt Astrids tjuvgods och bevaka det så att Astrid inte kommer åt det. Astrid blir då väldigt frustrerad, men när Bina har bestämt att det är slut på leken med tjuvgodset så är det så. Bina och Astrid kan dock gärna dela säng och myser ofta tillsammans...
Några andra lite olycksbenägna individer är mina katter. De har ju nu passerat kattungestadiet med råge men hamnar fortfarande i prekära situationer. De har ju en förkärlek för att krypa in i alla påsar som ligger på golvet (hos mig ligger de på golvet pga att en liten hund släpar omkring med dem) och för Kissen så skapar detta inga stora problem då hon är en smidig liten katt. Astrid tycker att det är otroligt spännande att kika in på Kissen i påsen...
Så fort den nyfikna boxernosen har beordrats att flytta sig från påsens ingång så smiter Kissen ut med sedvanlig elegans...
När katten ska göra samma manöver så går det inte riktigt lika smidigt till. När han väl ska ta sig ut ur påsen så fastnar den gärna på hans något korpulenta kroppshydda...
Man kan riktigt se på honom hur pinsam denna situation är för honom och han får helt enkelt ge sig in på en närkamp med påsen för att försöka krångla sig ur den. Med dragna klor och full beredskap tar han sig an den röda påsen...
Efter en liten kamp så får han helt enkelt acceptera att matten kliver in och trasslar loss honom ur påsen och med lite knäckt självkänsla traskar iväg för att tvätta bort alla spår från pälsen av den ovärdiga kampen och befrielsen.
Kissen och Katten kan nu njuta av att vara ensamma katter på min övervåning då alla de små svarta huliganerna flyttade förra helgen. Kissen tycekr nog att det är ganska så lugnt och skönt utan dem, men Ida är av en liten annan åsikt. Hon var mycket bekymrad över att det kom folk och stal hennes kattungar och för varje kattbur lastad med barn som bars ned för trappen så djupnade hennes bekymmersrynkor. På söndagen när det bara fanns tre kvar så försökte hon samla dem i korgen och skydda dem med sin egen kropp. De små förstod inte riktigt vidden av hennes uppoffring utan satt där med frågande min och väntade på att bli bortburna...
Nu är det iallafall kattungefritt och jag har fått lov att julpynta utan att riskera livet på några smådjur...
Tack och godnatt!