För tillfället njuter jag av att ägna en massa tid åt att betrakta mina små ljuvliga valpar som just nu håller på och utvecklas med en faslig fart. De är nu små personligheter som också utvecklar sin språkförmåga för varje dag som går. Det där med språket är enormt viktigt för alla flocklevande djur, de ska ju ägna sitt liv åt att förhålla sig till andra och det blir ju omöjligt att göra utan språk. Alla komponenterna i min lilla flock är lika viktiga för småttingarnas språkutveckling, Curt-Åke är den något uttråkade men tålmodige fadern, Astrid är tigermamman som jämnar alla faror med marken, Diddi den lite veka barnvakten som man kan köra över lite smått, Elsa den vresiga tonåringen som bara skriker om man petar på henne och Kajsa som är lite borderline, ingen vet när hon tänker sitta och uthärda eller när hon får ett utbrott och sticker. Boxervalparna håller nu på att lära sig hur man ser att någon tänker få ett utbrott, mest om detta lär de sig av Elsa som med hela kroppen visar att de inte ska peta på henne och om de nu ända springer fram och lägger en tass på henne så skriker hon som en stucken gris. Det hjälper inte att fjäska för henne heller, hon blir lika sur oavsett och vill bara bli lämnad ifred. Diddi är helt tvärtom, hon är ständigt glad och vänlig och fjäskar man för henne slänger hon sig på marken med ett lyckligt leende och så får man bita henne var som helst. Om de bara hade Diddi att öva på så skulle de inte lära sig att närma sig andra hundar lite lagom försiktigt, Elsas utbrott gör att de lär sig att kolla först och slänga sig entusiastiskt sedan. Detta gör också livet lättare för dem som ska uppfostra dem senare, de vet då att om man lyssnar till en liten tillsägelse så slipper man ett utbrott. De ska ju sedan bli tvåspråkiga och har de lärt sig hundspråket blir det väldigt mycket enklare att lära sig förstå vad en människa menar. Vi människor är ganska så dåliga på att vara tydliga och konsekventa i våra uttryck, detta gör det svårt för de stackars hundarna. Elsa står stel som en pinne och förmedlar att rör du mig så skriker jag, en människa kan stå lite hur som helst och man vet aldrig när de tänker låta glada eller arga.
En tydligt skeptisk Elsa...
Elsa är nog lite extra arg just nu också för att hon löper, hon är inne på sitt fjärde löp i livet och är nu en vuxen liten dam. Eftersom hon nu är två år och vuxen så tänkte jag att hon skulle få valpar. Min plan är att Curt-Åke ska få bli far igen:) Curt är en väldigt vettig liten hane och han dansar en liten dans för henne varje morgon i förhoppning om att hon ska ha vaknat på rätt sida, än så länge har hon svarat med att stirra oförstående på honom så han övergår snabbt till att behandla henne som vanligt. Det är väldigt intressant att se hur de beter sig om de får göra som de själva vill, detta är naturligtvis bara möjligt tack vare Curts stabila temperament. Curt har alltid hållit sig lugn genom alla flickornas löp, han har stenkoll på när det är höglöp och innan dess så är han som vanligt med dem. Elsa och Curt tillbringar ju väldigt mycket tid tillsammans då de har samma huvudintressen i livet, att följa mattens minsta steg och att skälla på ätande hästar. De är ett riktigt äkta par och just därför blir det extra intressant att se hur de löser det hela, det underlättar definitivt att de talar samma språk, risken för missförstånd är minimal.
Det ska också bli mycket intressant att se hur min egocentriska lilla prinsessa blir som mor. Kajsa var ju något av en katastrof när hon skulle föda sin första kull, hon fattade ingenting och tyckte mest att de var äckliga. Nu har Kajsa haft ordentligt med krut i mjölken så båda hennes kullar har varit de tjockaste valparna i världshistorien, men de har nog också varit de skitigaste för tvätta dem vill hon inte. Elsa har ju fått följa de exemplariska boxermödrarna genom en massa valpkullar, men jag misstänker ändå att hon hellre kommer ta efter sin egen egocentriska mor. Som tur är så har jag ju några boxrar i huset som gärna hjälper till att tvätta små mopsrumpor, det är annars väldigt besvärligt att hålla rent därbak, att sitta och torka med en liten fuktig tvättlapp fungerar men inte lika bra som en boxertunga. Curt är ju däremot en ganska så bra far, så fort de små börjar knata omkring så får de gärna haka på honom och han tar deras bitande med ett upphöjt lugn. Jag tror faktiskt att han på något sätt har fattat att den senaste lilla kullen med små svarta figurer tillhör honom och han ägnar faktiskt en hel del tid åt att umgås med dem, just nu umgås han mer med dem än den ömma modern som försvinner in genom kattluckan så fort de kommer ut.
Jag gillar tanken på att para två individer som jag känner väldigt väl, det är liksom ännu mer spännande att se vilka gener som slår igenom när man kan känna igen dem. Det är inte så ofta jag använder handjur av egen uppfödning, jag tror nämligen på mödernelinjer. För det mesta påverkar mödrarna mer då de ju också bidrar med en stark miljöfaktor. En hingst bidrar ju bara med gener och nu när man har börjat titta på det här med epigenetik så inser man mer och mer vad miljön bidrar med. En lugn mor eller en stressad mor gör stor skillnad, moderns rang och flockens harmoni, ja allt sådant spelar in.
Med stor spänning följer jag alltså nu Curts dagliga lilla dans och Elsas respons, det ska bli en rolig resa mot nya små mopsar hoppas jag:)
Tack och godnatt!