Idag har boxerkompaniet blivit av med ytterligare en praktikant då Doris flyttat till Värmdö. Hon har fått en fodervärd som vill träna henne till framtida stordåd. Diana och Curt-Åke får nu bära hela ansvaret som praktikanter, de har iofs fått löfte om permanent anställning så de kan känna sig fria att fortsätta med sina knasiga upptåg. Diana känner sig nog lite ensam då hon och Doris hängt ihop, men det är bara bra att hon får utveckla sin egen personlighet. Hon är ju lite lugnare än Doris och har inte riktigt fått komma till sin rätt då hennes stora tuffa syster alltid studsat före i allt de gjort. Det är också därför jag har släpat med mig Diana på lite äventyr utan systern och det har varit riktigt kul att se hur hon växt när man kommit bort. Hon är nog en av de mest okomplicerade små boxrar man kan tänka sig, hon hänger med på allt och är lugn men glad mest hela tiden. Idag var vi på ringträning med henne och Betty igen och hon sköter sig utmärkt vid sådana övningar. Nu får hon ju ännu mer tid eftersom hon blir ensam boxerungdom så även om hon saknar sin syster så blir det bra i längden.
En liten ensam Diana...
Alla mina små hundar har alldeles förtjusande egna personligheter. Det är klart att alla deras sidor är inte perfekta, men vem är perfekt i denna värld?
Mitt senaste projekt här på gården har varit att bygga en liten hönsgård. Jag har ungefär en dags jobb kvar sedan är det inflyttningsklart för några lyckliga små hönor. Det är en trevlig idé att kunna producera lite mat till mig själv och så tänkte jag samtidigt kanske rädda några stackars gamla värphöns från att avlivas och destrueras. Det är faktiskt lite galet att en normal värphöna i ett hönseri är pensionsfärdig vid arton månaders ålder. De klarar bara av att producera ägg i ett år, sedan är de totalt utslitna pga av att man pressar dem så hårt. Lite extra galet är det att man avlivar dem och destruerar dem, de återanvänds alltså inte som mat ens. Om man kan få tag i ett gäng med sådana gamla höns så kan man ju ge dem en chans att komma igen. Ett av skälen till att de slutar värpa är att de ofta lider av kalkbrist, något som man kan åtgärda om man ger dem kalkrik mat och lite solsken. Hönsgården som jag har byggt är av deluxe-modell för en höna, den är stor och fin och innehåller tom en egen buske att kura under.
Förr i tiden hade man en bättre helhetssyn, man slängde inte mat och man utnyttjade alla resurser till fullo. Det går nu åt mer resurser eftersom man inte utnyttjar det som redan finns. Det är inte så attraktivt att köpa gammal höna och koka soppa utan man ska ha broilerkyckling för det känns mer rätt. Det är egentligen väldigt konstigt att det skulle kännas bättre än att äta en gammal värphöna. Det tål att upprepas att vi bara måste bli bättre på det här med att utnyttja resurserna rätt.
Tack och godnatt!