Vår lilla fölunge, Pandora, har nu börjat skifta färg ordentligt och jag håller alla tummar för att hon ska bli en liten gulbrun dam. Från början var jag ganska övertygad om att det var en liten blivande skimmel men det börjar se ut som om det inte faktiskt inte var grått runt ögonen utan faktiskt mest gult. Det dröjer dock några veckor till innan man kan vara säker på vad för färg hon kommer att få. Just nu ser hon ut som om hon har fått fläcktyfus...
Hon har utvecklats till en riktigt trevlig och social liten dam och har också börjat lära sig att hunsa sin far. Titti har ju varit väldigt överbeskyddande och Joop har fått hålla sig på låååångt avstånd, men förra veckan brunstade Titti och då har stona en tendens att släppa lite på vaksamheten. Efter brunsten så har hon insett att Joop inte kommer att skade hennes älskade lilla fölunge och därför tillåter hon Pandora att gå omkring lite friare. Pandora tycker att detta är toppen och trakasserar stackars Joop så mycket hon bara kan. Igår morse stod hon och tuggade lite på hans man och när han lite halvhjärtat försökte gå därifrån så blev hon sur och gav honom en spark och en väldigt ilsken huvudknyck, sedan sprang hon iväg till Titti innan han hann säga ifrån. Stackars Joop har aldrig förut gått med sto med föl och han får nu lära sig den hårda vägen att det här med att ta hand om sin avkomma inte är särskilt lätt eftersom en ilsken Titti försvarar fölet hur illa hon än beter sig och detta utnyttjar den lilla rackaren till hundra procent. Allt Joop vill är att få gå runt i sin hage med sin Titti så nära som möjligt och äta gräs, men nu måste han alltså stå ut med en liten fridstörare och en ilsken fru istället. Jag tycker att det är väldigt positivt att se att han har ett så bra temperament att han klarat omställningen från att ha varit tävlingshäst till att bli heltidspappa på ett så bra sätt.
Lilla haflingern Fiffi blev idag fotgraferad för att kunna sättas ut på annons. Hon är väldigt lättsam att ha att göra med och jag hoppas att vi ska hitta ett bra hem till henne. Så här fin är hon efter bara en veckas ridning...
Jag gillar faktiskt haflingern som ras och har träffat fler trevliga individer. De har ju en fantastisk färg och ofta mycket utstrålning trots att de är en lite tung ras. Om man ska ha en trevlig familjeponny som kan gå lätta klasser så är de perfekta. De är också väldigt starka och sunda och kan passa bra till ryttare som är lite tyngre. Alla barn är ju inte idag små och smala och det behövs ponnyer som är starka nog för dessa barn så att de inte måste skaffa stor häst så tidigt. Det finns ju en tendens att man ibland blundar lite för sanningen och tror att det är okej att låta ett barn som väger 65-70 kilo rida på en tunn liten welshkorsning (och sedan undrar man varför ponnyerna inte håller). Jag kan inte minnas att man gjorde så när jag var liten, då fick man lära sig att om man skulle rida varje dag så var maxvikt på en b-ponny 45 kilo, c-ponny 55 kilo och d-ponny 65 kilo. Om man blev större än så fick man rida stor häst, oavsett om man var tretton eller arton. Idag så är man så rädd för att barnen ska få ätstörningar att man inte vågar säga någonting om det här med vikt och när man inte kan rida ponny längre, det är synd för det drabbar faktiskt de stackars ponnyerna mest.
Tack och godnatt!