Den här helgen har jag varit riktigt effektiv och hunnit med alla hästarna ordentligt. Lilla Rosie som kom hit förra veckan har utvecklats med stormsteg och är nu såpass att hon kan trava litegrann. Hon är helsyster med Magic och världens sötaste, vem kan väl motstå ett sådant här ansikte...
Jag undrar ibland om det inte är fel häst som kommit hit för hon verkar nästan vara lite inriden redan...
Kurt är som vanligt lite rörig men vi tränar nu stenhårt på att stå helt still i stallgången. Så länge man borstar så går det bra, men så fort man lämnar honom så börjar han studsa runt och gnägga. Jag har nu kommit på ett litet knep för att få honom lugnare, när jag går in i sadelkammaren som ligger två meter framför uppställningsplatsen så hämtar jag varje gång en morotsbit. Han har kommit på detta och istället för att försöka snurra runt så ställer han sig längst fram i grimskaften och spanar efter moroten, och blir då still utan att tänka på det. Positiv förstärkning, eller morotsmetoden som den kallas, funkar fortfarande!
Stackars Ida ligger som en trasa vid mina fötter just nu efter en riktigt hård dag. Först så var det hundklubb på förmiddagen och då får hon uppbåda all självkontroll hon har för att inte rusa in och störa, det låter ju så fantastiskt roligt med alla skällande hundar. Sedan så har hon varit på två ganska långa uteritter i ganska så hårt tempo. Det är inte många hundar som får springa ungefär två mil på en dag efter en travande eller galloperande häst. Hon har dessutom idag klarat det högsta lydnadsprovet som åkerbyhundarna kan genomgå. När vi var ute med Canja så mötte vi plötsligt en stor svart hanhund som var lös. På kommando så stannade Ida snällt medans den andra hundägaren kallade in sin hund, sedan passerade vi förbi den glatt viftande hunden på den ganska smala vägen utan att Ida gick fram och hälsade. Detta är faktiskt väldigt svårt dels för att Ida alltid vill leka och dels för att hon måste följa mina kommandon uppe från hästen. När man sitter till häst så kan man inte använda annat än röstkommandon för att dirigera hunden så det krävs verkligen att hon lyssnar och litar på mig. Dessutom så gjorde hon det på ett sådant sätt som bara en boxer kan, blicken framåt stram hållning med hög svansföring och ett par föraktfulla fnysningar vid passerandet av en mycket impad hundägare som undrade hur man får hunden så fantastiskt lydig. Inte sjutton vet jag hur man gör men hon är nu snart uppe i samma klass som Bina när det gäller lydnad och jag är mycket stolt över henne!
Tack och godnatt!