Nu är finlandsäventyret över för den här gången. Vi har haft en väldigt rolig och intressant resa med många skratt. Av någon anledning så har detta med de trasiga nycklarna förföljt oss hela tiden, på hotellet fick vi springa och hämta nycklar i princip varje dag, de tål tydligen inte att vara nära mobiler då de avmagnetiseras (vi blev till slut ganska så väl bekanta med den riktigt söta receptionisten Ville som bad så hemskt mycket om ursäkt varje gång vi behövde en ny nyckel, även om det uppenbarligen var vårt fel att den kommit bort eller avmagnetiserats). Nu krånglade inte bara nycklarna, vi hade även vissa problem med parkeringsmätarna också. Första dagen stod vi vid bommarna och funderade lite över den finska förklaringen till hur vi skulle göra, men vi stoppade in kreditkortet och tryckte på den gröna knappen varpå kortet spottades ut med en himla fart. Bommen öppnades iaf så vi letade upp kortet som åkt in under bilen och körde in och parkerade helt övertygade om att det bara skulle vara att dra kortet på väg ut igen. Men se så lätt var det inte, när kortet stoppades in hände ingenting annat än att en rödfärgad finsk text dök upp. Det slutade med att vi fick ringa på en vakt som försökte förklara på knackig engelska att vi skulle behållit biljetten som vi fått vid infärd. Vilken biljett då? Vi hade då inte sett någon. Efter lite dividerande fick de två korkade svenska tjejerna åka utan att betala. Dagen efter lyckades vi få ut en biljett vid infarten men då visade det sig vid utfart att den skulle man ha betalt i någon automat inne i parkeringshuset men den här gången fick vi inte åka utan att betala utan nu fick vi istället betala kontant till vakten som vi fått ringa dit igen. Tredje dagen lyckades vi faktiskt både parkera och betala på rätt sätt så vi visade iaf att vi är läraktiga.
Hemresan blev ungefär som ditresan, nyckeln fungerade inte och fick bytas, men bara en gång. Mina hundar vägrade att kissa på båten och låg med benen i kors de sista timmarna. Maten var dyr och dålig så vi levde på ostbågar och choklad. Anna trodde att vi skulle sjunka eller att vi hade motorhaveri hela tiden.
Lilla Kajsa hade verkligen en strålande helg, alla tycker ju om henne och tom den lite bistra domaren som ogillade Diddi tyckte att hon var fin. Det finns nog ingen hund i denna värld som älskar att vara på utställning lika mycket som Kajsa, hon har bara strålat av lycka hela resan. Hon åkte nu hem med en imponerande rad, excellent alla dagarna, ck på fredagen och söndagen, tvåa i öppen klass fredag och söndag samt tredje bästa tik med reservcert på söndagen. Diddis rad blev inte heller så tokig till slut, första dagen lägger vi till historien som ett undantag, men de andra dagarna fick hon excellent och hon kom trea i juniorklassen på lördag och tvåa på söndagen. Det var väldigt tuffa domare mest hela tiden och då är det extra roligt att de ändå gillar mina hundar. På söndagen åkte väldigt många mopsar ut med vg eller g, den domaren gillade inte tjocka mopsar. Boxerdomaren var också hård, många åkte ut med vg eller g, även i championklassen, och i Diddis klass var det bara hon och den som vann som fick excellent( den som vann på söndagen åkte ut med ett sufficient på fredagen).
Det som är lite trevligt med att åka bort med bara två hundar är att man får lite kvalitetstid med just bara dem. Diddi är ju bara en liten bebis ännu men hon är så otroligt fin att jobba med och den lugnaste lilla boxern man kan hitta. Att gå promenad med koppel och tillbringa dagarna på en rörig mässa kan ju få den mest balanserade hund att bli lite förvirrad, speciellt om de är små lanthundar som alltid springer lösa, men Diddi klarade detta med bravur. Kajsa är ju den mest följsamma lilla varelse man kan hitta så henne kan man ha lös var som helst, på våra små promenader så har hon ibland fått gå utan koppel och då går hon som en liten skugga vid sidan av Diddi och avviker bara för kisspaus då och då.
Vi kan också konstatera att finska är svårt, när man står i ringen och får en order på finska känner man sig ganska förvirrad. Värst är när de börjar rabbla siffror, " ykksi, kaksi, visi, ykksi", i alldeles för snabb takt, det går inte ens att gissa vad man ska göra eller var man ska stå. Alla meddelanden i högtalarna lästes upp först på finska, sedan på ryska och sist på engelska. Det var faktiskt väldigt många ryssar på plats och lite nytta hade jag kanske av ryskan vi läste i skolan, jag hörde minsann att de kommenterade Kajsa positivt. Även Diddi fick positiva kommentarer på ryska.
På hemmaplan hade allt flutit på bra, alla hästar var kvar hemma och stallet var väldigt väl skött. Det är tur att det finns människor som man kan lita på när man åker bort så här, jag är ju annars lite av ett kontrollfreak när det gäller mitt stall, helst gör jag allt själv för att hålla koll. Det är alltså lite nyttigt att åka bort eftersom man då kommer till insikt om att saker faktiskt kan fungera utan att man är där och petar hela tiden.
Tack och godnatt!