Idag blev det inte heller så mycket gjort i stallet för mig utan den mesta tiden gick åt till att åka till banken och handla och sådant.
Vid middagen började Fia och jag diskutera hästar vi haft och kom fram till att för de flesta människor är det så att man får en häst i livet som är Hästen med stort H. För Malin Baryard är det Flippan som är Hästen villket hon själv sade när Flippan avtackades i Scandinavium. För Fia var det Rakel, ett stort sto som rörde sig fantastiskt, som var Hästen. Efter lite eftertanke slog det mig att jag faktiskt haft tur och har fått ha flera sådana hästar. Min första egna ponny Gina var min första kärlek och hon har satt djupa spår i hela verksamheten på gården genom att hon har blivit stammoder för alla ponnyerna. Den andra unika Hästen var Finn som var kungen av Åkerby och satte standarden för vad som är en vacker häst imina ögon. Sedan kom Dominique in i mitt liv och henne hyste jag en slags hatkärlek till. Hon var en fantastisk häst som kunde hoppa hus, men bara när hon kände för det, och som med sitt temperament lyckades skrämma till och med mig. Och till sist så har vi Midas som är den häst som har gett tillbaks allt det självförtroende som Dominique tog ifrån mig. Gemensamt för dem är att de alla har varit lite dramatiska på olika sätt och de har också haft en speciell utstrålning. När man ser vissa hästar så ser man direkt att de är speciella och det är svårt att beskriva vad det är som gör att de är det. Det behöver inte vara att de är fantastiskt vackra eller begåvade utan det är en egenskap som finns bakom dessa yttre attribut. Det handlar om en speciell kontakt eller känsla man får när man ser eller håller på med hästen.
I de flesta fall så får jag direkt en positiv eller negativ känsla för en häst som jag träffar för första gången och min magkänsla brukar oftast vara rätt, de hästar jag inte faller för är oftast inte så mycket att ha även om de kan se lovande ut rent teoretiskt och fysiskt sett. Men det kan vara svårt att lita på den första känslan man får och detta har lett till flera affärer som jag har ångrat genom åren. Jag tror att det tar flera år att ställa in sin magkänsla och lära sig att läsa den korrekt. Det finns dock ett undantag från regeln och det är Midas som inte alls föll mig i smaken från början. Han har dock vunnit i längden och bevisar dagligen att alla kan ha fel ibland men, lite ödmjukhet har ju ingen dött av. Dominique och Finn gav mig en fantastiskt positiv känsla när jag såg dem för första gången och den visade sig vara rätt och jag har inte ångrat att jag tog hem någon av dem. Gina hade jag inget val med, hon köptes av mormor och morfar och blev min vare sig jag ville eller inte, men i efterhand kunde jag konstatera att där hade mormor rätt i sin magkänsla när hon trodde att Gina skulle bli bra för mig. Genom åren har det passerat väldigt många hästar på gården och min referensram är ganska stor vid det här laget så jag tror att jag börjar ha mer tillit till mina instinkter nu än vad jag hade förr.
Men det är ändå dessa fyra hästar som får vara Hästarna med stort H för mig...
Alla dessa hästar är i mina ögon mina största lärare och har gett mig inspiration som kommer att följa mig genom resten av mitt liv.
Tack och godnatt!